När staten blir ett företag
De ständiga frågorna om förtroende för oss bort från politiken
Det rapporteras att 40 procent av svenskarna har förtroende för Annie Lööf. Anna Kinberg Batra får bara 21 procent i samma Novus-mätning. Massmedia rapporterar, kommentatorerna kommenterar. Det fanns en tid när opinionsinstituten nöjde sig med att mäta vilket parti folk tänkte rösta på; i dag frågar de efter vårt förtroende. Varför?
För några veckor sedan blev jag själv uppringd i en sådan mätning. Vad skulle jag svara? Har jag förtroende för Annie Lööf? Att jag aldrig skulle rösta på Centerpartiet betyder rimligen att mitt förtroende är lågt. Fast å andra sidan hyser jag ju inget tvivel beträffande Annie Lööf som ledare för just Centern. Jag är övertygad om att hon skulle driva igenom deras nyliberala agenda – som jag inte vill ha – om hon fick chansen. Innebär inte det tvärtom att jag har stort förtroende för henne?
Problemet med förtroendefrågan är att den inte bara avtvingar en ett svar, utan också tvingar på en en bild av vad politik är. Jag har stort förtroende för mina barns tandläkare, eftersom de ger intryck av att kunna sin sak. Jag har tydligen tillräckligt stort förtroende för det flygbolag jag just nu åker med, annars skulle jag ju inte sitta i den här flygstolen.
Men politik handlar inte om den sortens tillit, det handlar om åsikter, värderingar, makt och föreställningar om vilket samhälle man vill leva i. Att opinionsinstituten och nyhetsrapporteringen i så hög grad vänder blicken från de senare mot det förra säger något om den politiska utvecklingen i stort. Det är en utveckling där partipolitiken alltmer handlar om effektivitet, allt mindre om politik, och där politiskt ledarskap reduceras till blott ledarskap.
När vänstersympatisörer och liberaler i dag oroar sig för att fascister tar sig in i parlamenten tänker jag alltid att de inte ser problemet i dess fulla vidd. Eller rättare sagt: att de förväxlar symptom och orsaker. Ty fascism handlar djupast sett inte om att hysa rasistiska åsikter eller vilja ha hårdare gränskontroller; fascism handlar om att förvandla staten till ett företag.
Om Donald Trump är fascist är det inte i första hand på grund av murbygget längs mexikanska gränsen eller de orättvisa visumreglerna. Gränsvakterna och stängslen har trots allt funnits där länge; USA har varit ett rasistiskt samhälle så länge någon kan minnas. Fascismen består snarare i hans ”You are fired”-attityd, hans sätt att göra familjemedlemmar till politiska rådgivare, hans nedmontering av den byråkratiska statsapparaten, hans utrikespolitiska utspel baserade på vilka män (”good guys”) han råkar gilla. Och så vidare. Han styr USA som han driver sina företag. Och det går hem.
Även outsourcing-skandalen på Transportstyrelsen passar in i det mönstret: med ett företagstänkande är det naturligtvis helt rätt att lägga ut alla statliga register på entreprenad – saken blir ju mer effektiv på det sättet (om man bara kommer till rätta med säkerhetsbristerna). I förlängningen gäller det även själva partipolitiken. PR-byråer har som bekant en benägenhet att rekrytera avdankade politiker – borde inte partierna ta lärdom och vända på den utvecklingen?
Om våra partisympatier mest handlar om vilken ledare vi har mest förtroende för är det kanske dags att tänka utanför boxen? Varför inte outsourca även denna funktion: har inte prinsessan Victoria högre förtroende än både Annie Lööf och Stefan Löfven? Eller Håkan Hellström? Leif G W Persson?
När allt kommer omkring handlar ju det politiska ledarskapet, om man ska tro partiledarnas standardsvar, numera mest om att ”vara tydlig”. Och i någon bemärkelse har de rätt: ju mindre de politiska skillnaderna blir, desto större blir förstås behovet av tydlighet.
Om fascismen är på väg tillbaka så är det inte stövlar och uniformer som är det mest oroväckande. Det är utplånandet av politiken i den politiska apparaten själv.
