Mäns otillräcklighet uppskattas i Cannes
Premiären av Ruben Östlunds Turist möttes av långa applåder
”Vad skulle du göra?” Ruben Östlunds fjärde film Turist har precis haft premiär på en av Cannesfestivalens hittills mest applåderade visningar. På väg ut ur festivalpalatset frågar en kvinnlig journalist män ur publiken hur de skulle reagera på filmens präktiga force majeure – en familjefader som sjappar från fru och barn när en lavin närmar sig semesteridyllens alpterrass. Samma snöskred som samme man nyss bagatelliserat.
De tillfrågade männen rycker på axlarna, besvärade och kanske lite generade, säger att de inte kan förutse sin egen reaktion i en liknande situation. Så är inte heller Turist någon vanlig sällskapsresa, utan en sällsam prövning där hela familjen hotar att lösas upp under snöpudrets kvävande ångesttäcke.
I Östlunds genombrottsfilm De ofrivilliga finns en löjeväckande scen i samband med en nyårsbjudning. Efter att för tidigt ha närmat sig en sent utlöst pjäs har patriarken till värd dråpligt knockats av en raket, rest sig på nio och gjort allt för att tona ned faran. I scenen syns två manliga gäster med cigarr avdramatisera händelsen inför två desto mer uppjagade kvinnor. Mot moderligt katastroftänk bilden av manlig självbelåtenhet och (spelat) lugn, enligt nedärvda hjälteroller som filmvärlden starkt bidragit till.
Långt efter tolvslaget, när gästerna lämnat festplatsen, faller värden åter ihop på köksgolvet.
I Turist träder männen återigen i försvar för andra mäns bristande handlingar. Ruelsen efter lavinens falska alarm har lagt sordin på tillställningen, men i sällskap med andra vuxna kan inte mamman hålla tillbaka känslorna och återberättar förloppet. Med ett snett leende fortsätter pappan blåneka – kan man ens springa i pjäxor? När även bilderna från telefonen antyder det motsatta tas han ändå i försvar, då av sällskapets andra man – du sprang för att kunna komma tillbaka och rädda de andra.
Till temat kan Turist delvis ses i ljuset av Återträffen: män som med olika insats håller varandra om ryggen för att slippa revidera det förflutna. Men i Östlunds film bär det föga framgång. Den manliga självkänslan körs i botten. Rädda för att blottas, blottar de sig ännu mer. Till slut kan de bara skratta eller gråta åt eländet.
Förutom att minska alpturismen säger sig regissören vilja spä på skilsmässofrekvensen, som en gång Bergman med Scener ur ett äktenskap. Här är det inte lika verbalt, men minst lika absurt och med inspiration hämtad från såväl Luis Buñuel som Jacques Tati. Mot en klinisk tillvaro av eltandborstar och snökanoner, överdådigt skildrad i fotografens Fredrik Wenzels tablåer, ställs den inre kärnans mest patetiska ansikte. I en fantastisk slutbild tas ändå ett litet steg bort från självbedrägeriet.
