Lasterna blev tv-historia
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2018-08-16 | Publicerad 2011-06-03
Natalia Kazmierska läser en ny biografi om Oprah Winfrey – tv-matriark och klasskämpe
I november 1988 sändes ett av Oprah Winfreys mest sedda tv-program någonsin. Avsnittet ”Diet dreams come true” blev starten på en makalös karriär – och på tre decennier av offentlig jojo-banting.
”Fettvagnen”, en kärra lastad med 30 kilo späck, släpades in i studion. Exakt så många kilon hade talkshow-värden Oprah gått ner i vikt med hjälp av bantningspulver. ”Min största prestation!” sa hon och poserade i tajta jeans, medan publiken stampade i golvet av förtjusning. Redan före reklampausen hade en miljon amerikanska hemmafruar kastat sig på telefonerna för att få tag på Oprahs mirakelkur.
Knappt två år senare hade Oprah gått upp vartenda kilo igen. Hon gjorde ett program om det också. Tema: misslyckade dieter.
Oprahs viktproblem får mycket utrymme i Kitty Kelleys icke-auktoriserade biografi, som nu kommer på svenska (översatt av Göran Grip). Faktum är att de snaskigaste ”avslöjandena” handlar just om hur programledaren tröstäter pekanpajer på hotellrum, frossar i potatismos och undviker att bada i sin swimmingpool, eftersom hon är rädd för hänsynslösa paparazzifotografer.
Det är tydligt att Kitty Kelley gärna anspelar på bilden av den tjocka svarta underklasskvinnan, ”Mammy från Södern”-stereotypen, lika hungrig på friterad kyckling som på berömmelse och rikedom.
Att en stabil kändisporträttör som Kelley, som tidigare skildrat Elizabeth Taylor och Jackie Onassis, inte rotat fram mer graverande information beror kanske på att Oprah tvingar alla i sin omgivning att skriva under stränga tystnadsavtal.
Men framför allt är ju tv-stjärnans egen affärsidé att avslöja sina och andras hemligheter: Sexövergreppen hon utsattes för som barn, fattigdomen under uppväxten i Mississippi, de olyckliga kärleksaffärerna, crack-missbruket och tonårsgraviditeten. Allt har redan fläkts ut inför miljontals tv-tittare.
Hur man än försöker väga och mäta 57-åriga Oprah Winfrey – i publiksiffror, rubrikstorlekar eller dollar – är hennes makt i alla fall gigantisk.
Vilken roll hon spelade för Obamas väg till Vita huset vet ingen, men redan 2004 ska hon ha pekat ut honom som den rätte och samlat in miljoner till hans presidentvalskampanj.
Ett annat exempel är hennes bokklubb: en roman som får ”kärleksbehandlingen” – det vill säga kramas ömt och trycks mot Oprahs barm i sändning – rusar genast upp på New York Times bestsellerlista. Oavsett om det rör sig om Nobelpristagare eller ett yogalexikon.
För böcker som bara ligger i hennes knä tar det däremot cirka två veckor att nå försäljningstoppen, enligt förläggarkällor.
Förra veckan lades så omåttligt populära The Oprah Winfrey Show till slut ner. Efter 25 år och över 4 500 avsnitt ska Oprahs företagsimperium Harpo, där bland annat radiokanalen, webbportalen och tidskriften O-Magazine ingår, satsa på nischad betal-tv. Inför finalprogrammet hyllades mediematriarken naturligtvis av superdivor som Aretha Franklin, Madonna och Tom Cruise. En historisk gråtfest, som nådde näsduksklimax när Oprah bröt ihop inför ett bildspel över alla människor som hon hjälpt och stöttat genom åren.
Precis som ”fettvagnen” var det ett ögonblick som sa mycket om hennes era i strålkastarljuset.
Det har alltid varit svårt att avgöra om Oprahs tårar beror på att hon är väldigt empatisk, eller på att hon blir väldigt rörd över sin egen empati. Den enorma mängd gåvor hon överöser sin publik och sina vänner med – diamant-tåringar, billaster av antika möbler och kylskåp med inbyggd dvd – har i alla fall blivit en central del i inkarnationen av goda fén. Att Moder Teresa är en av få världskändisar som aldrig fått någon inbjudan till den marängfärgade soffan – argumentet var att nunnan inte skulle göra sig bra i tv – är kanske ingen slump.
Jag vet inte om det är den där gråtmildheten eller ämnesval som ”Män med mikropenisar” och ”Transexuella mammor med benskörhet” som skapat mest irritation hos tv-kritikerna.
The Oprah Winfrey Show har genom åren ofta avfärdats som sentimentalt skräp. Pratröta och sensations-tv.
Men i Kelleys biografi får man följa institutionen Oprah genom tung tv-historia: när hon intervjuar Ku Klux Klan-medlemmar i rasistfästet Forsyth County. När hon spränger tabun och låter homosexuella komma ut i livesändning. Ämnen som kvinnomisshandel, alkoholism och sexuella övergrepp mot barn visar sig vara så laddade att hon anklagas för att vara mansfientlig. Till och med fetman, som hon själv brottas med, är ju i grunden en klassfråga.
Ibland går hon över fel gränser (programmet ”Oprah i Auschwitz” verkar inte ha varit någon höjdpunkt i karriären). Att hon har ägnat de senaste tio åren åt att varumärkesskydda doftljus och självhjälpsmantran som ”Lev ditt bästa liv”, ger jag inte heller mycket för.
Men den intima bekännelsekultur som Oprah banat väg för, är en viktig uppgörelse med den vite mannens herravälde i rutan.
Natalia Kazmierska
