Oäkta glädje
Natalia Kazmierska: Tonårsaktiga klyschor bakom boken om skilsmässa
Kasta vigselringen!
Efter åratal av kärnfamiljspsykos och fredagsmys kommer motreaktionen, i form av skilsmässomanifestet Happy, happy. Enligt redaktörerna Maria Sveland och Katarina Wennstam, båda rätt nyligen frånskilda, är det dags att göra upp med skammen kring det havererade äktenskapet. ”Vi hoppas att alla ni som ännu inte skilt er ska bli inspirerade”, skriver de i förordet.
Jag kan inte säga att jag blir särskilt sugen. Visserligen är jag partisk i frågan, gift på mest tänkbara konservativa KD-vis, i en katolsk domkyrka till tonerna av Ave Maria.
Men det är något med Happy, happy som får separationen att kännas som ännu ett livsstilsprojekt, vid sidan av eko-maten och köksrenoveringarna. Nu ska vi alltså skaffa oss oceaner av egotid, helst med yogamattan under armen och ett leende lika påklistrat som på tidningen Family livings omslag.
Att allt fler ensamstående mammor i dag klassas som fattiga (cirka 25 procent hamnar under fattigstrecket) hindrar inte de framgångsrika Happy-kvinnorna från att hylla singelhushållet som den ultimata frigörelsen. Här ryms inga såriga vårdnadstvister, svartsjuka ex-makar eller barn som får ångest av varannan-vecka-livet.
Tanken på att det kan finnas något fint med tvåsamheten, att den får oss att växa, lär en att älska någon annan mer än sig själv? Helt utesluten. Här finns bara jag, jag, jag – och Gloria Gaynor.
”Den finaste gåvan du kan ge dina barn är att visa dem att du förverkligar dig själv”, skriver Wennstam, som om föräldraskap skulle ha något med en lyckad deckarförfattarkarriär att göra.
Några av texterna i antologin är visserligen både rörande och insiktsfulla, som när Mia Skäringer berättar om skräcken för åttiotalsskilsmässan och de ensamma morsornas bloss under köksfläkten. Eller författaren Mari Jungstedts beskrivning av lättnaden hon kände som barn, när hennes mamma till slut lämnade alkispappan: ”Jag minns känslan av befrielse”.
Men ofta präglas resonemangen av en märklig självupptagenhet. Varför skulle exempelvis Gudrun Schymans kassa relation med en erotisk hippie på 70-talet vara bevis för att det är fel på äktenskapet som konstruktion? Vi snackar ju om ett juridiskt avtal som i första hand skyddar familjens svagaste medlemmar, det vill säga ungarna, inte Gudruns sexliv.
Och måste det verkligen vara absurt att leva ihop med samma människa i sextio år eller mer, som Maria-Pia Boëthius påstår? Varför då? Har det med att sprida sin säd att göra? Som jag förstår det så har majoriteten av Happy-kvinnorna separerat just för att kunna festa, åka på charterresor och ligga runt obekymrat. Kasta sig ut i ”ett salt och varmt hav av underbara män”, som Sveland skriver.
I grunden är det überromantiska och tonårsaktiga klyschor om relationer som ligger bakom denna livsfilosofi: kärlek är något som dyker upp och plötsligt tar slut, likt mjölken i kylskåpet. Kärnfamiljen gör en uttråkad. Roligare då att ha pyjamasparty med väninnorna och hångla med vem man vill.
Man undrar, varför gifte ni er från första början?
För låt oss vara uppriktiga här. En skilsmässa är att bryta ett löfte. Det är vad det handlar om. Oavsett om man har utbytt diamantprydda tåringar på ett barfotabröllop eller signerat papper på ett byråkratkontor i Västerås. Att klippa av ett lojalitetsband till en annan människa.
Vill man göra det med en axelryckning, så varsågod.
Men problemet är ju inte att 20 000 svenska äktenskap kraschar varje år. Utan att folk uppenbarligen gängar sig för lättvindigt, utan att ha fattat vad kärlek innebär.
