Identitetspolitik för den vita medelklassen
Nu är det tio år sedan ”Egenmäktigt förfarande” kom ut
Vem förtjänar kärlek och vem gör sig mindre förtjänt av den? Vem förväntar man sig förnuft av och vem verkar vara offer för sina lustar? Vem är värd att bli åtrådd utifrån övriga prestationer i livet?
Jag tänker på det när jag återvänder till Lena Anderssons ”Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek” tio år efter att den kom ut, tio år under vilka jag läst otaliga romaner om heterosexuella kvinnor som på olika sätt trånar och kämpar för att otillgängliga män ska älska dem.
Vissa prestationer i livet ger en automatisk tillgång till andra värden. Man skriver en avhandling, får jobb, bättre lön, tryggare anställning, möjlighet att bo. Det föder förväntningar på upplevelser av andra immateriella värden och att dessa, som lycka eller kärlek, kommer i samma paket.
Jag minns när Lena Andersson stod i matsalen på min gymnasieskola precis efter att jag läst romanen. Hon var klädd som en revisor och jag hade på mig mina haremsbyxor och Dr Martens. När hon berättade att hon också är statsvetare undrade jag hur striktheten gick ihop med passionen. När hon pratade om sitt författarskap fick jag en känsla av att hon glömt att hennes publik var ett gäng klumpiga tonåringar som fortfarande inte memorerat den torrt juridiska titeln på romanen. Egenmäktigt … för … fas ... förfar … ande …
Det var både trösterikt och oroväckande att huvudkaraktären Ester Nilsson, en 31-årig kvinna, var lika dålig som jag, om inte sämre, på att förstå när man borde sluta jaga någon som inte är intresserad av samma sorts relation som en själv.
Skulle inte åren blottlägga allt det där som vi i publiken inte hade förstått om relationer? Skulle inte åren ge oss förnuftet? Var det inte det som hade utlovats av livet, den dramaturgin?
Romanen drivs fram av Ester Nilsson, styrd av sitt förnuft och sin strikta syn på verkligheten och hur den är beskaffad. Hennes hårda och konsekventa arbete i karriären skulle kunna användas som metod för att tämja kulturmannen Hugo Rask som hon förälskat sig i. Åtminstone gjort sig besatt av. Det självförtroendet finns ändå hos henne.
Hugo Rask-gestalterna står fortfarande och trängs i publiken. De vet att de kvinnliga kritikerna finns i sorlet
Men Ester Nilssons handlande blir allt mer inkonsekvent i relation till tänkandet. Något köttsligt tar över och de skarpa tolkningarna och teorierna om kärlek i romanen blir snarare lärdomar för läsarna, än metoder i kärlek för huvudgestalten. Samtidigt bidrar det till att Ester inte helt underkastas och utplånas av sitt begär. Hon är först sitt huvud och sen sitt brustna hjärta.
Något år efter studenten flyttade jag in hos en underbar pensionerad kvinna i Göteborg och började läsa statsvetarprogrammet. Under föreläsningarna antecknade jag flitigt eftersom jag skrev på det som senare skulle bli min debutroman. Mina kursare undrade om mina anteckningar, jag ljög om att jag skrev ett långt mejl. När en av professorerna på en föreläsning sa ”… kom ihåg att det inte är en roman ni skriver” så kände jag mig påkommen. Han pratade om uppsatsen vi skulle skriva, men jag tog åt mig, blev generad och bestämde mig för att ta en termins uppehåll för att… skriva.
En kväll kom min hyresvärd hem efter att ha varit på bokklubbsträff, de hade läst ”Egenmäktigt förfarande”. Jag satt i köket och skrev. Hon stod lutad mot köksbänken och flåsade utmattad.
”Det gick knappt att prata om boken i dag … De var så himla sura på Ester … Det blev outhärdligt …”
Av alla böcker jag läst med liknande tematik verkar man störa sig mest på Ester. Både hon och romanen diskuterades överallt – inte minst på kultursidorna, där många kände igen sig.
Är det för att Ester verkar göra sig förtjänt av mer? Att en sådan KLOK kvinna inte borde… Hon är större än så, hon är bättre än Hugo Rask. Finns det en förväntan på att Ester kan stå över sina begär och lustar? Framstod inte Esters handlingar som dummare än vad de var, eftersom de hela tiden prövades mot hennes teorier?
Medan min hyresvärdinna läste ”Egenmäktigt förfarande” var jag själv upptagen med att läsa Tone Schunnessons ”Tripprapporter”. På något sätt liknade mottagandet varandra, ännu ett ögonblick av ”äntligen ett nytt kvinnoporträtt” uppstod, fast på olika plan.
Schunnessons huvudkaraktär är i balans med sin misär. Kronofogden och arbetslöshet är ingen ekvation för kärlek i vår tid. En fuckup som onanerar framför webcam, är skyldig folk pengar, trippar på det ena och det tredje och har – såklart – dåliga relationer. Hon är hudlös och det gör henne lättare för läsaren att älska, men svårare för henne själv att motivera. Till skillnad från Ester som bärs upp av sin stolthet och disciplin. Och – framför allt – är större än ett trasigt hjärta, det vet hon.
Duktiga flickor kommer till himlen men resten kan gå hur långt som helst, eller hur är det man säger? Det gäller inte minst för litteraturen. Lena Anderssons roman är en duktig flicka och jag hade fått nog av sådana narrativ. Av den svenska svalheten och kvinnorna som trånar efter män på platser som slutar på -malm, Östermalm, Södermalm.
Några år senare flyttade jag till Stockholm. Jag hade hunnit vara Ester Nilsson och Hugo Rask i olika omgångar, alltså ”katt och råtta”, men jag skulle vara större än mitt hjärta nu. Att springa efter på gatan, stå och vänta på olika spårvagnar, stå utanför fönstret, dörren, ”dyka upp” på en föreläsning, fest, stirra ut telefonen.
Jag trodde Östermalm var en no-go-zone för författare och konstnärer, innan jag flyttade till Stockholm. Jag läste om platserna som skildrades i ”Egenmäktigt förfarande” som lika surrealistiska som realistiska – som i en studioinspelad (förlåt referensen) Roy Andersson–film. Jag hade för mig att det var en genuin och ideologisk tanke man har som kulturutövare, att bojkotta borgerligheten och deras anor. Men även de unga, coola poeterna dör för att ha uppläsning på Riche (restaurang/krog på Östermalm). Och Hugo Rask-gestalterna står fortfarande och trängs i publiken. De vet att de kvinnliga kritikerna finns i sorlet. De behöver stå på god fot med dem, vara lagom intresserade nu när de tycks dominera litteraturen och kultursidorna. Inte närma sig på riktigt. För vad är mer förödande än att låta en Ester Nilsson dissekera din själ och ditt verk.
Jag förstår nu att det som skrivs i boken är sant. Inte som i att Lena är Ester och att detta inte är fiktion, utan att allt i romanen finns i verkligheten. Därför var kultursidorna besatta av boken; den handlar om dem. Det är identitetspolitik för den vita medel- och överklassen.
Vi var villiga att göra upp med Hugo Rask-gestalten, eftersom han orsakade lidande för många kvinnor. Ska vi nu göra upp med platserna som så tätt är förknippade med borgerligheten? De som dikterar vilka som förtjänar elstöd som kärlek i vårt samhälle.
För visst finns det större empati för människor med ordnad dramaturgi i livet. Det är för dem det här samhället ska fortsätta utvecklas. Deras misslyckande värderas högre än dem med bruten dramaturgi, de som lever i socioekonomisk utsatthet, har missbruksproblem, är svartskallar eller behöver onanera framför webcam för pengarna. De har inget att ge samhället, så vad förväntas de få? Borgerligheten tog allt; pengarna, poeterna och politiken.
