Arga fotbollsfans och feminister, tagga ner
Konstverk är bra på att visa oss våra brister
När The Noze club häromdagen erbjöd Zlatanstatyns avsågade näsa till försäljning för runt miljonen skrevs ett nytt kapitel i en lång historia av haverier. Så många misstag på vägen, så många känslor. The Noze club, vilka det nu är, sitter inte bara och trycker på stöldgods – de försvarar också utan att tveka vandaliseringen som ”nödvändigt och rätt sak att göra”.
Statyn med näsa skildrade på sin tid en fotbollsspelare som vore han en kejsare, en sorts äreminne i förtid, en glorifiering inte bara av Zlatan utan av en idealiserad för att inte säga extrem manlighet.
I Malmö blev en grupp MFF-fans förbannade, tog saken i egna händer och vandaliserade ett offentligt verk. I Göteborg har något helt annat hänt. Där föreslog FI-politikern Stina Svensson att nakenstudien ”Sittande flicka” av Gerhard Henning skulle ersättas av en annan, mindre stereotyp skulptur.
Förslaget har redan blivit utskällt, så det behöver inte jag ägna mig åt. Massor av argument finns för att släppa hela saken. Låt konsten vara i fred, tänk på armlängds avstånd, tänk på vilken censur SD får ännu mer fritt fram att kräva.
”Sittande flicka” är placerad på en innergård vid Rådhuset som inte är öppen för allmänheten. Den har varit exklusiv, fram tills nu. Den loja kvinnofiguren är motsatsen till Malmös före detta stolthet. Lika mycket en idealbild, en dröm, en overklighet. Lika objektifierad och sexualiserad i sin anonyma passivitet som Zlatans gestalt tar kommandot i kraft av sitt subjekt, sin historia, sin maskulinitet.
En naken anonym kvinnokropp är ett av de vanligaste konstmotiven (dessutom ett motiv som Gerhard Henning i stort sett uteslutande och fantasilöst ägnade sig åt). Det går inte att röra sig genom en stad utan att möta en kvinnokropp i någon form. Kanske som en personifikation av en världsdel, som på Järntorget i Göteborg. Eller som en mytologisk gestalt, i Carl Milles fontänskulptur ”Europa och tjuren”.
Ett av argumenten för att forsla bort ”Sittande flicka” är att skulpturen symboliserar bristen på jämställdhetspolitik i Göteborg. Men är inte det ett lika gott argument för att låta det vara kvar? Om skulpturen skulle få betraktaren att tänka ”hur har vi helt kunnat missa det här med jämställdhet och bara tänkt på billig historiserande arkitektur, nya hotell och skyskrapor?”. Skulle inte det vara värt?
På samma sätt kunde MFF-fansen hiat sig en smula och låtit Zlatan vara i fred. Skulpturen hade kunnat vara kvar i sin helhet som en symbol för den moderna fotbollens många fel och brister. I framtiden hade en betraktare kunnat tänka ”var det så man såg på fotbollsspelare? Som felfria svinrika övermänniskor? Vad sjukt!”.
