Lifvendahls boklista ger en konstig Sverigebild
Svenska Dagbladets ledarsida påminner om problemen med att sätta ihop en kulturkanon
Ryktet på stan säger att kulturdepartementet nu ska dra igång arbetet med den kulturkanon som utlovats i Tidöavtalet. Själv har jag alltid varit tveksam till idén men det betyder inte att jag inte intresserat kommer att följa arbetet – listan som så småningom ska presenteras förstås, men också vilka som ska ta fram den och hur. Till exempel har Svenska Akademien meddelat att de inte kommer att medverka.
Vad vi ska ha en kulturkanon till har kulturminister Parisa Liljestrand (M) varit vag om, även det ska den expertkommitté som ska tillsättas få utreda. Men Sverigedemokraterna, också kända som Regeringsunderlaget, har tidigare vädrat idén att använda den för att testa invandrare som vill bli svenska medborgare.
Inte för medborgarskap men åtminstone som ett medel för integration – den idén förde Tove Lifvendahl fram på sin ledarsida i SvD, när hon i söndags skrev om en ”barnens kanon”. Hon listade där böcker att sätta i händerna på ett nyanlänt flyktingbarn, litteratur som kan hjälpa barnet att ”begripa Sverige bättre, genom de nycklar som språket och innehållet ger”.
Att hitta rätt bok till rätt unge lämnar jag hellre åt bibliotekarier och pedagoger i förskolor och skolor
Till exempel, skriver Lifvendahl, kan barn läsa Elsa Beskow – för att öva satsmelodi och på köpet få kunskap om hur man för sig i den svenska naturen. Vidare ett knippe psalmer och visor, ”Tomten” av Viktor Rydberg och varför inte en bearbetning av Laura Fitinghoffs ”Barnen från Frostmofjället”?
Det är lite som att Tove Lifvendahl vill hämta svensklärare från Gammalsvenskby. Visst talar de svenska men kanske inte den bästa för den som ska leva i Sverige 2023.
Okej, hon nämner nyare verk också, Astrid Lindgrens förstås, och Katarina Taikons serie om Katitzi (1969–1979). Via den senare kan barnen få inblick i ”Sveriges ambivalenta, valhänta och stundom brutala behandling av minoriteter”. Det är en inblick som jag fruktar en nyanländ unge kan få ändå, in på huden, när Regeringsunderlaget fått säga sitt.
Likaså har hon med Kerstin Johansson i Backes ”Som om jag inte fanns”, en bok som enligt Lifvendahl berättar om ”det svenska skolväsendets obarmhärtiga ”alla ska med”-hantering av finskspråkiga Elina i 1930-talets Tornedalen”. Jag tycker nog att temat är övergreppet det innebär när ett majoritetssamhälle tvingar en minoritet att överge sitt eget språk och kultur, och kan med fördel läsas av Regeringsunderlaget. ”Det bör vara en självklarhet, att invandrargrupper ska assimileras och inte integreras”, som de säger.
Nå, vi kan tycka olika, Tove Lifvendahl och jag, men min häpnad inför hennes förslag säger ändå något om svårigheterna med att sätta ihop en kanon. Nu tänker jag inte gå i fällan att först säga att jag är emot kanon-idén bara för att sen räkna upp vilka verk som borde finnas med. Att hitta rätt bok till rätt unge lämnar jag hellre åt bibliotekarier och pedagoger i förskolor och skolor, trygg i förvissningen att det finns gott om svensk barnlitteratur (även från det här millenniet) som håller absolut toppklass.
Oavsett om man vill integrera en unge, öva läsning, bilda eller bara ha en mysig stund så är ingenting är viktigare än att skolor och bibliotek får rätt förutsättningar och tillräckligt med resurser för att göra sitt jobb.
