Alldeles för snällt i den svenska drugstugan

”Drag Race Sverige” lyfter fram en ofta häpnadsväckande konstform – men det sylvassa saknas

Söndagen den 5 mars har ”Drag Race Sverige” premiär i SVT. Programledare är Robert Fux (i mitten).

I december förra året kom nyheten om att en sagostund för barn, som skulle äga rum under sportlovet på biblioteket i Trelleborg, hade stoppats av kommunpolitikern Magnus Isgren (SD). Dragdrottningarna Miss Shameless och Lady Busty skulle läsa för barnen, men stoppades av Isgren som menade att namnet på den förstnämnda var opassande.

Även om beslutet ändrades kort därpå, är det en markering mot drag och dess plats i offentligheten. Samtidigt är drag redan en del av svensk kultur, och nu lanseras den amerikanska franchisen ”Drag Race” i Sverige genom public service. I morgon söndag är det premiär, med Robert Fux som programledare.

 

Realityprogrammet där dragdrottningar i olika utmaningar tävlar mot varandra om en krona och en stor summa pengar populariserades genom RuPaul och gick från att vara en lågbudgetproduktion till ett världskänt fenomen. Även innan det hade drag och ballroomkultur tagit plats i det populärkulturella medvetandet, inte minst genom Jennie Livingstons dokumentär ”Paris is Burning” (1990), som följer legendariska dragdrottningar och transpersoner i Harlem på åttiotalet.

Med tiden kom amerikanska ”Drag Race” att fyllas av både ikoniska ögonblick och skandaler, men trots legitimiteten inom den queera konsten att förolämpa en annan, växte kritiken mot RuPaul och programmets hårda och orättvisa bedömningar av drottningarna. Hur kom det sig att så få transpersoner fanns med i programmet, och att vita drottningar vann så ofta när kulturen kom från framför allt svarta drottningar och latinxs?

 

Kanske är det därför som den svenska drugstugan, som består av endast nio noga utvalda drottningar, känns alldeles för snäll och tillrättalagd. Robert Fux inleder med att lovprisa och smickra de medverkande och den första utmaningen, som går ut på att drottningarna ska fotograferas tillsammans och iscensätta ett klassiskt midsommarfirande, faller ganska platt. Jag lever för sylvassa kommentarer och dissiga blickar, vilket får mig att skratta rakt ut så fort drottningen Admira Thunderpussy tar plats i rutan. Attityden är bara en del av hennes utpräglade persona. Därför är det också hjärtevärmande att se henne visa omsorg gentemot den unga, lovande och enda dragdrottningen i Mora, Almighty Aphroditey. Även juryn lämnar mycket att önska när det gäller underhållningsfaktorn (trots att den första gästdomaren Daniela Rathana ser otrolig ut, stylad som en hybrid av Wilma Flintstone och Mystique).

Drag är ett sätt att återta en plats, bygga upp en stolthet och självförtroende igen

Drag är inte bara sagostunder för barn, utan en konstform som kombinerar skrädderi, mode, make-up, skådespeleri, dans och performance på ett ofta häpnadsväckande sätt. När Santana Sexmachine kommer ut iförd en body från nylanseringen av Jean Paul Gaultiers kollektion ”Cyber” (1995) i samarbete med Y/Project, eller tolkar catwalktemat ”En natt på slottet” genom att stappla fram som en magnifik golvljusstake, tänker jag på hur mycket inflytande drag har och har haft, hur klubbkids och drottningarnas kunskap traderats vidare genom de största modehusen och kändisarna i modern tid. Jag menar, skulle folk ens kunna stava till contour utan dem? Genom överdrivna, lekfulla, humoristiska och ofta radikala grepp förblir drag en av de mest svårbemästrade och komplexa konstformerna där varje drottning har sin styrka och sårbarhet att utvecklas genom, som när Fontana säger: ”Jag är inte bara en snygg tjej från Rio – jag kan vara ett spöke!”.

 

Scenen har fortfarande en viktig betydelse för alla freaks och queera vars existensberättigande ifrågasätts, som blivit mobbade eller utstötta från sina familjer och samhället, eller bara längtar efter att få förvandlas.

Drag är ett sätt att återta en plats, bygga upp en stolthet och självförtroende igen. Det är också ren underhållning som sprider enormt mycket kraft och glädje. Det får mig att tänka på alla dem som inte hittar eller får sin plats ens i en gemenskap där de skulle kunna höra hemma, de som inte klarar sig, och hur det är för dem strålkastarljusen borde tändas.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.