Så blir Sverige modellen igen
Wojtek Kalinowski om skriften som vill möta flyktingvågen med gammal hederlig sossepolitik
BOKRECENSION. På partikongressen 1969 sade Olof Palme att den svenska arbetarrörelsen är ”en studiecirklarnas demokrati”. Full av arbetarpoeter och arbetarintellektuella med lust att lära och hålla debatten vid liv. I dag rekryterar socialdemokratin sina ekonomiska experter från handelshögskolor. Så mycket debatt eller nytänkande blir det ju inte då.
Men åtminstone två arbetarintellektuella finns kvar i Sverige: Anders Nilsson och Örjan Nyström, författare till en rad insiktsfulla böcker om den svenska modellens kris och reformismens möjligheter i den globala ekonomin. Inga har så noga utforskat socialdemokratins chanser att återta det ideologiska initiativet och förnya sitt ekonomiska program.
I boken Flyktingkrisen och den svenska modellen har Nilsson och Nyström ställt sig frågan hur den svenska modellen kan klara av de utmaningar som mottagandet och integrationen av de nyanlända onekligen ställer.
I stället för att upprepa välmenande floskler om att ”ta upp kampen” mot rasismen tränger de in de svåra frågorna, framför allt de som handlar om arbetslivet.
Boken är särdeles välbehövlig, ty de förslag som annars florerar i debatten – lätta upp arbetsrätten, sänk ingångslönerna, satsa på låglönejobb och så vidare – är milt sagt skadliga för den svenska modellen och främmande tankegods för socialdemokratin. Det hela påminner mest om en upprepning av alliansens ”nya arbetslinje”, som ju har misslyckats i grunden.
Problemets kärna, menar de, ligger i att socialdemokratin har förlorat självförtroendet att på egen hand kunna formulera sin politiska ekonomi. Ingen ny Gunnar Myrdal eller Rudolf Meidner i sikte, precis.
Räddningen kommer knappast från nationalekonomin såsom den undervisas på universiteten, där pluralismen har trängts ut helt av standardteorin med dess verklighetsfrämmande jämviktsmodeller och naiva bruk av matematik som nog skulle roa många riktiga matematiker.
Det blir då upp till Nilsson och Nyström att ta upp striden med Finanspolitiska rådet i flyktingfrågan, vars experter vill få oss att tro att låga löner rent mekaniskt skulle öka sysselsättningen.
Men vad är då alternativet?
Författarna ber oss sluta se hela frågan uteslutande i termer av en ”samhällsekonomisk belastning”. De investeringar som kommer att krävas kan berika samhällsekonomin på sikt: den så kallade multiplikatoreffekten har fungerat för tidigare flyktingvågor och kan fungera nu också.
Sysselsättningen bland utrikes födda är lägre än bland svenskar födda i Sverige, men skillnaden har minskat genom åren. Och jämför bara med situationen bland utlandsfödda fransmän eller belgare!
Nilsson och Nyström drar också lärdom av finanskrisen för att tänka nytt om finanspolitiken. Europa lever under ett ständigt hot av deflation, och trots att privata banker formligen dränks i billiga krediter från centralbanker kommer EU:s produktiva ekonomi inte i gång.
Det som saknas är offentliga och långsiktiga investeringar, som kan finansieras genom direkt monetär expansion av centralbankerna, snarare än ökad belåning hos den privata finansmarknaden. Monetär expansion är inget problem så länge det handlar om tillfälliga åtgärder som i fallet med investeringar i en lyckad integrationen av de nyanlända.
Ett annat område är kommunalpolitiken, där författarna vill stärka det lokala deltagandet. Kritiken av ”storkommunens” stelnade strukturer påminner om Gunnar Myrdals Hur styrs Sverige (1982), men Nilsson och Nyström lägger till kritiken av New public management och ”utvärderingssjukan”: tidkrävande rutiner, styrdokument och handlingsplaner, kort sagt ”den mycket omfattande dolda byråkratisering som drabbat de offentliga tjänsterna likt en epidemisk farsot”.
Flyktingmottagandet kan faktiskt gjuta nytt liv i den kommunala demokratin. Ty mitt i flyktingkrisen 2015 visade svenskarna en medborgaranda utan like och en vilja att hjälpa dem som var i nöd.
Kommunerna kan och bör hitta nya former för att engagera invånarna mer permanent, såsom det redan är fallet inom många idrottsföreningar, fadderverksamheter, lokala kvinnonätverk, och så vidare. De tar sig även an bostadspolitiken. När det gäller det befintliga bostadsbeståndet har författarna mod nog att ifrågasätta bruksvärdeprincipen, som leder till outnyttjade bostadsytor hos den äldre delen av befolkningen, medan många äldre faktiskt visar interesse för nya former av samboende (så kallade trygghetsboende).
Vad gäller nybyggnation pekar de ut det svenska oligopolet inom byggbranschen, där fyra storföretag tjänar oskäligt mycket pengar på att upprätthålla bristsituationen och den svaga produktivitetstillväxten.
Att bryta oligopolet handlar dock inte om ny konkurrenslagstiftning men om offentligt bostadsbyggande. Konkurrera ut det privata monopolet genom att göra allmännyttan till en aktiv byggherre, kan det bli mer socialdemokratiskt än så?
Det viktigaste området är arbetsmarknadspolitiken, där etableringstiden för de nyanlända är för lång. I stället för nya låglönefällor vill Nilsson och Nyström upprusta den klassiska socialdemokratiska politiken.
Den i dag förfallna Arbetsförmedlingen måste återigen bli förmedlare av reguljära anställningar och inte en socialterapeut för de utslagna.
1980-talets anpassningsgrupper bör testas på nytt, och förmedlarna rekryteras som förr i tiden, efter deras sociala kapital och personliga kännedom av arbetslivet. Deras erfarenhetsprofil bör även utvidgas till immigrantsamhället, som har egna nätverk och delvis ett eget arbetsliv, och Arbetsförmedlingens utbildningar bör fokusera närmare på bristyrken, som ju faktiskt finns i många sektorer.
Listan med förslag är längre: faktiska kvalifikationer bör erkännas vid sidan av formella utbildningsmeriter, a-kassorna bör göras mer attraktiva med lägre avgifter och högre ersättningar och så vidare.
Mycket kan göras alltså, men allt börjar här: vänsterns politiska ekonomi bör bygga på en bättre kännedom om hur finans-, kredit- eller arbetsmarknaderna faktiskt fungerar. På alla dess små och stora ”kuggar”, formella och informella institutioner, snarare än på kontextfria och rent mekaniska modeller av utbud- och efterfrågan.
Demokratin behöver återerövra ekonomin, så låt oss hoppas att Nilsson och Nyström blir lästa.
Wojtek Kalinowski
Sociolog och historiker
