Äntligen valmusik från Alliansen
Kraftlös reaktion på oppositionens musikström
Det här vore en mycket roligare text om Moderaternas vallåt var jättebra. Men det är inte mitt fel att den är så fruktansvärt dålig, däremot mitt jobb att sparka upp den öppna dörren.
Idag publicerades låten som många väntat på: Vi och framtiden. Hela Alliansen har av förnuftiga skäl legat lågt. Vallåtar har aldrig varit flaggskeppet, och tur är väl det. Men något var ju tvunget att hända när representanter för oppositionen spottar ut en ström av vresig valmusik, där betoningen såklart ligger på Fi:s feta samlingsskiva. Mattias Alkberg är ett annat bra exempel.
Istället för att jämföra med ovanstående så är det mer rättvist att gå tillbaka till Moderaternas vallåt Flyter, från 2010. Jag har inga minnen av att ha festat långt inpå morgonen till tonerna av Flyter, men i jämförelse med 2014:s Vi och framtiden framstår Mange Schmidt och Wille Crawfoord som sprudlande kreativa, ett under av konstnärlig ambition.
Vi och framtiden kommer från produktionsbolaget Twin, som ligger bakom Da Buzz och andra av statsministerns favoritband. Det är inte min business vad Reinfeldt gillar för musik. Jag har också guilty pleasures.
Men det känns genuint tråkigt att alliansen befäster min teori om borgerlig fantasilöshet. En oförmåga att använda musik som redskap för att uttrycka frustration, desperation, vad som helst. Istället får vi discodunk och rader som "Finns ingen plats för oklarhet / Vi vet vad vi vill och kan".
