Ingvar Kamprads eftermälen säger allt om vilka vi blivit
Martin Aagård: Vi har gått från medborgare till konsumenter
Jag fäktar lite med armarna och försöker förklara för min kollega vad det är jag stör mig så mycket på i de panegyriska hyllningarna till Ingvar Kamprad.
– Det är för lite blodtörst i svensk press, gormar jag och inser direkt att det inte är det som gnager egentligen.
Det är inte att Ikeas slavarbetare i DDR eller hans nazisympatier tonas ner och glöms bort.
Det är något annat.
Vissa formuleringar får mig helt enkelt att se rött.
”En klassutjämnare”, skriver Ulrika Knutson i Expressen.
Som om inte Gunnar Myrdal och resten av folkhemmets arkitekter gjorde en tusen gånger viktigare insats för boendet i Sverige. De som såg till att vi fick väggar, tak, toaletter, standardiserade kök och slapp dö i TBC.
”Skickade folkhemmet på export”, skriver Niklas Ekdal i DN. Som om inte välfärden exporterades av socialdemokrater som trodde på en samhällsmodell utan av människor som gillade fin design.
”Ett globalt skyltfönster för svensk kultur”, skriver SvD:s ledarsida. I samma andetag försvarar de hur Kamprad flydde de svenska skatter som byggde upp det folkhem han nu påstås symbolisera.
Klyschor allihop, så klart.
Men klyschor säger alltid något om vilka vi är.
Så mycket konsumenter har vi alltså blivit.
Så lite medborgare är vi.
