Slött, Lagercrantz!
Martin Aagård om Zlatanbiografin och en ointressant fotbollsstjärna
För att skapa ett geni krävs två saker. Först en person som är hyggligt begåvad på något. Men desto viktigare är en person som är fantastisk på att berätta om hur begåvad person nummer ett är.
Det viktiga aldrig vad du gör utan vad folk säger att du gör.
Dagligdags sliter reportrar runt om i världen med att försöka berätta vad som pågår i den. De har några verktyg till hands som hjälper dem att göra sina beskrivningar så sanningsenliga som möjligt.
Korrekta citat är ett av dem.
De är väldigt viktiga.
Av respekt för läsarna, av respekt för verkligheten, och för att sättet en person uttrycker sig på berättar så mycket mer än ett tillrättalagt citat.
Zlatan hade tidigt rykte om sig att säga intressanta saker.
Det var inte sant. Zlatan var aldrig fyndig. Hans berömda citat om backen som ”gick och köpte korv” är det tråkigaste och konstigaste skämt jag känner till. Ändå upprepas det gång på gång som ett bevis på hans slagfärdighet.
Men alla ville att den fantastiske bollspelaren också skulle vara en fantastisk personlighet.
Tyvärr är det sällan så i idrottsvärlden.
Nu har det framkommit att David Lagercrantz älskade Zlatan-biografi i princip inte innehåller några citat från Zlatan själv. Lagercrantz säger själv att han skrivit hela boken som en roman.
Det är inte förbjudet, men intresset för den skulle aldrig varit lika stort om det på omslaget stod en roman om Zlatan i stället för ”med sina egna ord" och "hela sanningen om Zlatan Ibrahimovic” vilket är formuleringarna förlaget Bonniers använder för att marknadsföra boken.
Det är nog få läsare som trott att 432 väldisponerade sidor i jagform har flutit som en strid ström ur Zlatans mun, de flesta läsare är införstådda med att allt processats genom Lagercrantz berättarkvarn. Men inga citat? Hur pratar han då? Kallar han sin pappa för "farsan" i verkligheten? Har han någon humor? Vad minns han?
Jag hade nog inte upprörts så mycket över detta om jag inte själv hört David Lagercrantz klaga på andra romanförfattare och bokskrivande journalister.
För ett par år sedan stod han i Aftonbladet Kulturs monter på bokmässan och skröt om att han är den ende i det här landet som skriver böcker som män faktiskt läser.
Påståendet är sant.
Men tacka fan för det när alla andra sportjournalister får hålla sig till de torftigheter som i verkligheten kommer ur idrottsstjärnornas munnar.
Tacka fan för det när alla andra romanförfattare får hålla sig till att skriva om påhittade sportstjärnor vars lyskraft är betydligt mindre än de verkliga.
Biografier är sällan riktig journalistik.
Det finns undantag. Walter Isaacsons bok om Steve Jobs är ett lysande exempel. Ett mastodontarbete som välsignades av Jobs själv, men Isaacson lade åratal på att bekräfta eller dementera Jobs historier med hjälp av andra källor. Ett arbete få biografiförfattare anser sig ha råd med. Det är troligen bara värt det om du från början vet att du skriver på en global bästsäljare.
Annars brukar biografier och spökskrivna självbiografier mest vara produkter som kan placeras in på en skala mellan rent självbedrägeri och uttalad PR.
Visst finns många bra undantag, även svenska, men biografigenren är stor, närmast enorm och lägstanivån är låg.
David Lagercrantz har varit lat. Även han har från början vetat att han skrivit på en bästsäljare men har ändå inte orkat vrida och vända på den tråkiga verkligheten för att få fram en intressant historia.
Han tog den lätta vägen och hittade på det som saknades: en välformulerad huvudperson.
De som förlorar på detta är så klart andra sportjournalister.
De som dagligen kämpar med att få sina citat rätt. De som blir bojkottade av Zlatan i fem år om de skriver något som inte behagar honom. Något som bland annat drabbat Aftonbladet.
Lagercrantz slöhet undergräver även deras trovärdighet. Trots att de faktiskt vågar skriva saker som kanske framställer Zlatan som något annat än ett vältaligt och öppenhjärtigt fotbollsgeni.
