Jo, Ozzy är också politisk
Borgerliga avundas rockvänsterns coolhetskapital
Tidningen Liljeholmen/Älvsjö tar grepp på högern och hårdrocken. En trio herrar intervjuas i egenskap av ”en löst sammansatt grupp opinionsbildare som gärna drar paralleller till hårdrock och borgerliga åsikter”.
Jag vässar korpgluggarna, trött som jag är på att det politiska etablissemangets musiksmak aldrig sträcker sig bortom The Boss (S) och Da Buzz (M). Tyvärr visar sig även det här gänget vara oförmöget att släppa avundsjukan på rockvänsterns coolhetskapital. Istället resonerar de som så att hårdrock uteslutande handlar om att vara sig själv, och det är väl liberalt. Typ, dude.
Att bråka med människor som inte kan se allvaret bortom Manowars läderchaps och Dios drakar, är dödfött. Noterar du inte fabriksgolvet som Iron Maiden och Twisted Sister står på, tja, det är din förlust.
Men det som får mig att se rött är deras politiskt motiverade ambition att omyndigförklara sin – min! – kultur, att tömma en allvarstyngd konstform på allt utom det ytligaste cowboy och indianer-spexandet.
Göran Hägglunds presschef Johan Ingerö, eller Johnny Dragon som han kallade sig som sångare på 90-talet, säger att det ”sällan handlar om att beskriva samhällsproblem”. För KD-mannen är budskapet ”frihetslängtan, att göra sin egen grej”. Kanske bli entreprenör, vad vet jag?
Vad som är fel på samhället är såklart subjektivt. Själv tycker jag att kapprustning, svält, global uppvärmning, arbetslöshet, knark, rasism, självmord, alkoholism, krig, korruption, och en framtid i rent allmänt sönderfall, kan räknas under kategorin samhällsproblem. För att ta några ämnen som dyker upp om jag stoppar in en näve på måfå i skivsamlingen.
Men för posören Johan Ingerö är detta inte politik. Det är fräna ord som någon långhårig neandertalare samlat ihop för chockvärde. Som om en text om terrorbalans förvandlas till clownen Manne om avsändaren heter Ozzy i stället för Bob Dylan. Och en ilsken låt om polisbrutalitet blir till tomma ord då författaren är en finnig Budweiser-drickare med kepsen bak och fram, och inte en representant för den mer politiska protestpunken.
Skitsnack, givetvis.
Men kudos till Markus Uvell, vd på Timbro, som i alla fall lyckas spika in rätt subgenre för sina politiska åsikter. Sin kärlek black metal beskriver han som den ”klassiska rock’n’roll-hållningen” med ”elitism och förakt mot det etablerade samhället”. Uvell glömde dock två ytterligare ledord som black metal och en högerliberal tankesmedja kan ha gemensamt: den starkes rätt och förakt för de svaga.
