Hjälpen som stjälper svensk film
Lanseringen slår ofta fel - speciellt i finansieringen
FILMDEBATT ”Den största välgöraren för svensk filmproduktion är (…) amerikanska blockbusterfilmer.”
Det är bra med tillåtande perspektiv, men vems ärende är det egentligen DN Kultur (3 nov) springer när man tar femtio år gamla nyheter och lanserar dem som nya? Att tio procent av biobiljettintäkterna - fundamentet i 1963 års filmavtal - bland annat bidrar till svensk filmproduktion, är knappast ett sällat observerat faktum, utan en känd rest från ett daterat avtal (som DN uppmärksammar i samma kulturdel).
Det finns flera skäl till att skriva om storfilmer - till exempel Peter Jacksons oöverträffade förmåga till storvulna äventyr - men att hålla fram det som en tillgång för svensk film i lönsamhetskris är att missa målet, ett alltför generöst perspektiv som bara gynnar Hollywood och Bonnier.
DN gör det inte bara i en nyhetsartikel utan också i en anslutande kommentar. Filmredaktör Helena Lindblad hävdar lite tillspetsat: utan Hobbit och Hungergames, ingen Gentlemen och ingen En duva satt på en gren och funderade på tillvaron.
Det är en alltför slarvig jämförelse. Trots att dessa filmer kvitterat ut nära på maxbelopp från SFI så kommer runt tre fjärdedelar av finansieringen från annat håll. Varför inte i stället - om synergieffekten måste upprepas - jämföra med likaså bioaktuella Flugparken, som finansierats till mer än hälften av SFI, men som riskerar en tynande tillvaro när Hobbit ska pumpas ut i nära 300 kopior nästa vecka.
Sådan är marknadens lag - inget nytt i det - men varför finansiera svenska filmer med mångmiljonbelopp om de inte får en ärlig chans till lansering och spridning på biografer över hela landet?
Och varför så få röster om sakernas hämmade biotillstånd? SFI:s vd Anna Serner förefaller sålunda långt mer kritisk, mer oroad inför en utebliven filmmångfald än vad DN gör.
Trots att DN förstås vet allt detta kör man i stället på det populistiska spåret. Så kan läsaren, snart därpå bänkad framför den senaste blockbustern, vaggas in i känslan att den gör något gott för de svenska filmer som de sällan ser. Det är inte den typen av kreativ konsumentupplysning man förväntar sig. Särskilt inte när den svenska filmen, trots kvalitativ uppgång, står inför en veritabel systemkris, med ett underfinansierat avtal, där vinnarna är SF Bio samt de bredbandsbolag som inte bidrar alls.
Detta är förstås heller inga nyheter. Men med dagens koncentrerade maktförhållanden, och framför allt i bristen på alternativ, framstår DN:s filmbevakning mer och mer som Lindblad parafraserar internationella storbudgetfilmer: ”Man kan inte leva med dem, man kan inte leva utan dem”.
