Arvet efter muren
Fredrik Persson-Lahusen om hur tyskarna bearbetar skulden
För att förstå Tyskland måste man förstå dess historia, inte minst den moderna. Den personliga integritetens starka ställning är, precis som tveksamheten inför nationalism och en viss typ av vänsterpolitik, intimt sammanvävd med minnet av Tredje riket och DDR.
Få har i ett svenskt sammanhang tydlig- och tillgängliggjort Tysklands förhållningssätt till sitt förflutna som Barbro Eberan. I fyra decennier har hon som forskare och fri skribent lodat djupt och delat med sig brett.
I bokserien Tysk-europeisk historia i nazismens skugga har hon samlat och resonerande ramat in talrika texter om Hitlertyskland och dess efterverkningar. I det fjärde och avslutande bandet Brunt arv behandlas skuldfrågan i det återförenade Tyskland.
Eberan rekapitulerar den tyska efterkrigstidens historiepolitiska konjunkturer. Frånsett den korta fas av avnazifiering som de allierade tvingade fram talades det tyst om förbrytelser decennierna direkt efter kriget.
DDR såg sig per definition som en antifascistisk segrarstat och försköt allt ansvar för de fascistiska förövarna till den kapitalistiska förbundsrepubliken. Där prioriterades emellertid ekonomisk tillväxt och västvänlig politiskt stabilitet. Att resa sig ur ruinerna som kalla krigare var viktigare än historisk vidräkning. Redan i valrörelsen 1949 krävde den blivande kristdemokratiske kanslern Konrad Adenauer slutstreck i en skulddebatt som ännu inte inletts.
Det krävdes kompromisslös kamp för att få upp krigsbrotten på den tyska dagordningen. Upprorsåret 1968 var på annat håll ett allmänt ifrågasättande av gamla auktoriteter och sanningar. I Tyskland blev föräldragenerationens förbrytelser konfliktens kärna.
Författare och forskare i takt med tiden tog vid och en ännu pågående uppgörelse med det förflutna följde, där inte bara de aktiva nazisternas utan också krigsmaktens, förvaltningens och folkets funktion i det förintande maskineriet har dryftats.
Eberan lägger stor vikt vid generationer och grundläggande psykologiska mekanismer. Kanske tillät traumat inledningsvis inget annat än förträngning? Rymde inte 68:ornas raseri en självbedräglig oförmåga att förstå? Kanske är deras barn de första som tiden tillåter att föra sansade samtal?
Tankegången har fog för sig, men får samtidigt något att gå förlorat. DDR:s framfantiserade antifascistiska statsideologi gjorde att den historiska uppgörelsen med Hitlertiden uteblev, vilket i förlängningen har försvårat återföreningen (utan att för den delen vara en fullödig förklaring till högerradikala framgångar i östra Tyskland). Ett samhälles förhållningssätt till det förflutna är således alltid sammanvävt med politiska stämningar och strukturer.
Eberan tycks mena att dagens unga tyskar hanterar historien mer fritt och försonligt än tidigare generationer och exemplifierar med en rad nyare tv-serier som tagit sig an tyskarnas lidande under kriget (bland dem Krigets unga hjärtan).
Tabubrott, säger Eberan, och visst har en förskjutning skett på senare år, men något nytt fenomen är det inte. Tvärtom visar germanisten Sture Packalén att den tyska efterkrigslitteraturen länge handlade just om krigets allmänna vedervärdighet. Också senare sanningssägare som Sigfried Lenz och Heinrich Böll ställde flyende tyskar och traumatiserade soldater jämte förintade judar. Förövarna förblev ansiktslösa.
Framför allt är generationstillhörighet ensamt en otillräcklig tolkningsgrund, också politik och nynationalism bör beaktas. I dag flaggas det tyskt på tidigare otänkbart sätt och flera forskare påpekar att detta sker parallellt med att minnet av Förintelsen institutionaliseras. Har det historiska vaccinet förlorat sin verkan och vad blir följden om nationalismen normaliseras i Tyskland?
Frågorna visar vilket angeläget arbete Brunt arv är, även om artikelsamlingar i bokform sällan erbjuder den mest lustfyllda läsupplevelsen. I ett Europa vars framtid kommer vara starkt avhängigt Tysklands agerande hoppas jag att Eberan fortsätter att ledsaga oss med initierade och engagerade essäer länge än.
