Bara damer
Utställningen på Louisiana en viktig introduktion till kvinnlig avantgardism
Titeln talar för sig själv: Avantgardets kvinnor 1920-1940. Och även om avantgardet inte behöver vara könsbestämt, så är det uppenbart att kvinnor här ska läsas som en underkategori. Avantgardet fanns helt enkelt med sina olika ismer, och det hade sina kvinnor. Närmare bestämt åtta stycken, företrädesvis vita och från övre medelklassen.
Det senare förmedlas med all önskvärd tydlighet av de uppblåsta tapetprintarna där Dora Maar, Germaine Dulac, Florence Henri, Hannah Höch, Claude Cahun, Sonia Delaunay, Katarzyna Kobro och Sophie Taeuber-Arp socialiserar med vänner och bekanta i ett Europa som framställs som om alla kände alla. Dessa fotografier är symptomatiska för det sammanhang curatorerna valt att placera in konstnärerna och de 200 verk som presenteras i.
Om geografiskt fokus är Paris, och i viss mån Tyskland, så ligger tyngdpunkten på de individuella nätverken, snarare än den politiska och ekonomiska situation de verkade i. Den som vill veta mer om vad exempelvis Hannah Höch tänkte om relationen mellan sitt kommunistiska engagemang och sina märkvärdiga dadaistiska collagearbeten har här inte mycket att hämta. I de fall form och politik presenteras som ett gemensamt problem, så rör det sig främst om identitetspolitik. Och visst är det också intressant att få veta att exempelvis monokler under mellankrigstiden var ett tecken för lesbiskt begär. Detta ger en tydlig ingång till ett collage som Russische Tänzerin (Mein Double) från 1928.
Men praktexemplet i gender bender-klassen är ändå Claude Cahun och hennes självporträtt. Medan Cindy Sherman just nu gör stor comeback på MoMa i New York, så kan man vara säker på att hon framstår som en copycat i jämförelse med Cahun och hennes bilder från slutet av 20-talet, som exempelvis Buddha himself. Detta bör dock inte förstås nedsättande, utan ger ytterligare en dimension till Sherman. Montparnassebaserade Cahun lär ha varit den enda kvinnan i André Bretons könsseparatistiska surrealistgäng, delvis tack vare sitt tagna, könsneutrala namn, Claude. Den enda grupp Sherman förknippats med, är talande nog, den av konsthistoriker påhittade the pictures generation.
Nåväl, ett annat oemotståndligt verk som också pedagogiskt presenteras i avdelningen En annan verklighet, är Germaine Dulacs filmatisering av La Coquille et le Clergyman. Även för den som sett detta berättartekniskt drivna mästerverk, baserat på manus av Antonin Artaud och producerat 1927 några år före ljudfilmens inbrott, är presentationen på Louisiana märkvärdig. Man har nämligen lagt på ett nygjort ljudspår, som häpnadsväckande nog faktiskt förstärker denna erotiska hallucination – den surrealistiska filmens själva urverk har aldrig varit bättre!
I sin helhet har vi att göra med en väl installerad konsthistorisk utställning. Dess viktigaste funktion är sannolikt som inkörsport till ett tyngre intresse. Exempelvis till en stjärna som Sonia Delaunay, kanoniserad 1964 genom att som första kvinna ställa ut stort på Louvren: här ges en generös introduktion till hennes rika produktion inom både teatern, måleriet, grafiken och modet.
Trots alla tragiska problem med att göra en utställning baserad på kön, så visar samtidigt Avantgardets kvinnor att det fortfarande är helt nödvändigt. Här finns helt enkelt så mycket intressant konst, som i jämförelse med avantgardets män uppmärksammas bara alltför sällan.
