Hotar det fria ordet

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-11-13

TV4-chefen Jan Scherman till attack mot mediekungar som vill styra innehållet

Aftonbladet granskar Bonniers makt. Bra. Mediemakten är speciell, och bör därför sättas under sträng lupp. Det gäller förvisso också Stenbecks MTG, riskkapitalägda P7S1, Schibsted, SVT och staten, familjen Hjörne och många fler – och inte minst nya medieägare.

Men storlek har betydelse. Medieägare är ju ofta som ett slags monarkier. Privata familjer, dynastier och dylikt som agerar utanför demokratins normala regler. Här fattas beslut i stängda styrelserum, i vardagsrummen och säkert också på krogen. Fritt från offentlig insyn.

Problemet är därför inte bara storleken, utan hur monarken beter sig. Korkat eller upplyst? En som lägger sig i vad som publiceras, eller en som nöjer sig med rimlig lönsamhet och förstår att maximerad vinst är skadlig och att vinst varierar över tid? I den bemärkelsen har en hel del sprungit ifrån Bonnierspöket. Här finns en tydlig tradition av att inte likt en Berlusconi lägga sig i det publicistiska.

Men visst, den monark som är störst kan ju bli knäpp, och mot det finns inga skyddsmekanismer. Av Bonnier kan man kräva, efter alla dessa år av diskussioner, en öppenhet om hur man ser på sin makt, hur man utövar den och ett aktivt deltagande i diskussionen. Men för mig saknas ett extremt centralt inslag i medie-ägardebatten, och det är just detta – vad dagens medieägare, stora eller små, gör med sitt ägande och sin makt.

I en kommande antologi vi ger ut med anledning av att TV4 fyller 20 år, Älskade, Hatade – 14 röster om tv, beskrivs olika delar av tv:s utveckling i Sverige. Mitt bidrag beskriver en del av TV4:s två decennier långa historia, och där tar jag bland annat upp de nya medieägarnas oförblommerade försök att påverka och styra innehållet i de medier de äger. Här ett utdrag ur den texten:

”I TV4:s styrelse lekte Stenbecks trio – Jan Stenbeck, Odd Engström och Pelle Törnberg – katt och råtta med styrelseordförande Erik Belfrage från Investor. Här ställdes list, fiffel, båg och medieerfarenhet mot en industrialist i Wallenbergsfären som lite naivt trodde gott om mänskligheten, inkluderat den del som hette Jan Stenbeck.

Styrelsearbetet präglades av eviga konflikter och mycket misstänksamhet. Jan Stenbeck demonstrerade ständigt att han inte såg någon skiljelinje mellan ägarmakt och publicistiken. Han lade sig i allting.

På ett styrelsemöte krävde Stenbeck att TV4 skulle införa annonser med krav på kulturminister Marita Ulvskogs avgång eftersom hon tilldelat SVT extra så kallade kvalitetspengar. Stenbecks förslag avvisades av TV4:s chefsjurist Staffan Eklöw, som påvisade att det stred mot sändningstillståndet och radio- och tv-lagen. Stenbeck muttrade i vanlig ordning något om att han var den störste enskilde ägaren. Men styrelsen fann det lugnast att inte begå lagbrott där udden var rikta mot den sittande kulturministern.

Det finns självklart slutsatser att dra om ägarmaktens och politikens roll mot bakgrund av händelseutvecklingen kring det politiska projektet TV4. En är, förstås, att ägare som på olika sätt försöker lägga sig i programverksamheten är extremt skadliga för möjligheten att medier ska kunna utvecklas i ett tuffare konkurrensläge med bibehållen självständighet, trovärdighet och kvalitet. Jag kan öppet säga att det inte blev bättre den dag de fina kapitalisterna Proventus, med Daniel Sachs och Robert Weil i spetsen, blev delägare i TV4. De var mer sofistikerade i sina påverkansförsök, men tappade masken i alla fall vid ett tillfälle, då de uttryckligen och i mejl till mig protesterade mot valet av Jan Guillou och Göran Rosenberg som programledare för TV4:s partiledarutfrågningar i samband med riksdagsvalet 2006. De var för mycket vänster, för mycket pro-Palestina och, hör och häpna, för gamla.

I ett tidigare skede hade Investor bråkat när Kalla fakta granskade familjen Wallenbergs agerande efter andra världskriget, då familjen olagligt exporterade kapital och know-how till karibiska övärlden. Den gången, vilket var i början av 1991, kontaktade Peter Wallenberg Ingemar Leijonborg och beklagade sig med hänvisning till att Investor var delägare. Bonnierfamiljen har hittills avstått från klåfingrigheten, men varit genomgående överkänslig för kritik om sin makt. Ägarmakten tycks flytta fram sina positioner i media, en fråga som i huvudsak kommit bort i debatten om ägarkoncentrationen.

Maktkoncentrationen i media har haft Bonnier som enda tydliga måltavla. Det har inte handlat om det principiellt viktiga om hur makten utövas, oavsett om ägaren är stor eller liten. Det har inte handlat om vad som händer när stora internationella företag med andra yttrandefrihetsprinciper etablerar sig fritt över gränserna. Och det har inte heller handlat om frågan om vad som händer när telekomföretag och vanliga varuproducerande bolag också börjar bedriva medieverksamhet. Få debatterar vad publisher-lösningar kan leda till, vad som händer när sifferansvarig har makten över ordet i den vanliga och vardagliga verksamheten i ett läge när många medier är trängda av dåliga ekonomiska resultat. Ägarmakten har på olika sätt ökat sin makt över innehållet, vilket bara kan betraktas som illavarslande och negativt.”

Detta utdrag ur boken är bara ett preludium. Tilläggas kan att styrelseledamoten Lars Grahn från ägaren Natur och Kultur i samband med den första EU-omröstningen på ett styrelsemöte föreslog att TV4 skulle avsluta varje sändning med att en man i kostym deklarerade sin åsikt i EU-frågan. Det vill säga argumenterade för Ja-sidan … Samtidigt som sändningstillståndet bland annat stipulerade opartiskhet.

Påverkansförsöken misslyckades. Men tendensen är mycket oroväckande. I många samtal med Proventus fick jag en klar bild av att det ansågs självklart att just vara med i diskussionen om vilka tv-program som skulle sändas. Äger man en leksaksfabrik, som Proventus gör, så är ägaren med i utvecklingen av nya produkter. Och så bör det enligt denna monarks filosofi och språkbruk också vara med ”medieprodukter” som tv-program. Stenbecks är samma andas barn. För riskkapitalister som är inne i tv-bolag i Europa är det självklart att lägga sig i allting. Jag tror att detta är de nya medieägarnas nya familjeanda, levnadsprincip.

Storlek betyder inte allt. Det avgörande är vad man gör med sin makt, stor eller liten. Jag har hört kolleger, inte vd-kolleger utan publicister, också tala om att ägarmakten inte slutar vid pengarna, utan också bör gälla orden!

Vad händer när telekombranschen på allvar börjar köpa programrättigheter för tv? När ännu fler riskkapitalister köper medieföretag? Vad säger Google, Microsoft eller Apple om ansvarig utgivares yttersta rätt att avgöra vad som ska publiceras?

Vad händer när inte bara nya medieägare, utan också nya företag med noll kunskap om hur avgörande för demokratin yttrandefriheten är, kliver in på mediemarknaden och att påverkan i kraft av pengar därmed hotar denna yttrandefrihet och demokrati i grunden? Och på en annan spelplan: Hur ser

egentligen sambanden ut mellan regering, riksdag och public service? Värt att ventilera!

Det är många områden där luppen behövs och det finns all anledning till oro. Stor oro. Och många skäl till fortsatt debatt. Gärna med fler medieägare i skottgluggen.

Jan Scherman

Vd för Bonnierägda TV4-gruppen

LÄS AFTONBLADETS artikelserie om Bonnier-koncernen på nätet: