En regering som vill driva folk ut ur landet
Tidöavtalet öppnar för övergrepp på många svenskars personliga frihet
”Jag kommer nu bilda en regering för hela Sverige”, sa Ulf Kristersson i sin regeringsförklaring. Men Tidöavtalet visar en helt annan verklighet. Tydligast blir detta kanske genom den nya regeringens ”återvandringspolitik”, Sverigedemokraternas huvudkrav sedan tre decennier.
På årsmötet i Norrköping i februari 1994 röstade Sverigedemokraterna för att återskapa den ”homogena befolkningssammansättning” som påstods ha varit en sådan ”ovärderlig tillgång” för Sverige. Partitidningen SD-Kuriren sammanfattade: ”alla etniska främlingar som kommit hit efter 1970 måste repatrieras för att Sverige åter ska kunna bli svenskt”.
Sverigedemokraterna antog därmed det sannolikt mest brutala förslaget i svensk politisk historia. Mellan 1970 och 1994 invandrade sammanlagt 1 117 445 personer. Det var dessa mer än en miljon människor, de flesta svenska medborgare, som årsmötet unisont röstade ja till att ”förpassa” ut ur landet.
Två år senare förtydligade partiledaren Mikael Jansson: ”Vi är inte för något frivilligt återvändande. Vi är för att de här människorna ska repatrieras, de som har asylinvandrat från främmande kulturer efter 1970.”
·
Detta har nu blivit grund för den politik som beskrivs på sidan 41 i Tidö-avtalet under rubriken ”Översyn av incitamentstrukturer för frivillig återvandring”.
Den första uppgiften blir att definiera vilka som ska ut ur landet: ”En utredning tillsätts kring hur återvandring kraftigt kan stimuleras och med andra medel öka när det gäller personer som är bosatta i Sverige och som har anknytning till ett annat land och som vill återvandra.”
Medan 1994 års sverigedemokratiska stämmobeslut utgick från ett konkret årtal, är dagens skrivningar mer allmänna – och därmed också mer försåtliga. Måltavla är ”personer som inte integrerats i det svenska samhället i termer av egenförsörjning, språk eller andra kulturella faktorer”.
Att hela tanken om en statlig ”återvandringspolitik” troligtvis krockar med ett flertal grundläggande lagstadgade medborgerliga rättigheter ska lösas med att dessa lagar ändras. Utredningen får till uppgift att ”föreslå lämpliga författningsändringar”. Arbetet ska utföras skyndsamt. Utredningen tillsätts redan nästa vår och ”lagstiftning och genomförande av föreslagna åtgärder ska fullföljas under mandatperioden 2022–2026”.
Pengarna ska tas från biståndsbudgeten, något Kristersson också lyfte fram i sin regeringsförklaring. Den nya regeringen kommer inte bara att frångå enprocentsmålet, hela politiken ska omformuleras till att ”fokusera biståndspolitiken för att utgöra ett verktyg för att motverka irreguljär migration, öka återvändandet och bidra till ett effektivt arbete för frivillig återvandring”.
En stor del av svenska folket kommer att känna sig såväl utsatta som direkt trakasserade av våra myndigheter. Att just detta är målet är något som Åkesson öppet tillstår
De länder som inte tar emot de ”frivilliga” återvandrarna ska pressas att tänka om, via såväl svenska som internationella sanktioner. Biståndspolitiken ska hädanefter ”agera för att EU ska frysa bistånd, och även begränsa möjligheterna till viseringsfrihet, eller visering i allmänhet, för tredjeländer som inte samarbetar i frågor om återvändande och återtagande av egna medborgare”.
Att en politisk ledning verkar för att delar av dess befolkning ska lämna sitt eget land är naturligtvis lika förkastligt som samhällsdestabiliserande. Frågan är också vilka garantier som finns mot en snabb radikalisering när det är uppenbart att det är Sverigedemokraterna som dikterar politiken.
Förra året förklarade Jimmie Åkesson hur han tänkt sig återvandringspolitiken i praktiken: ”Jag utesluter inte att det i vissa fall skulle kunna handla om att man också söker upp människor som inte har funnit sin plats i Sverige.”
Att mängder med svenska medborgare skulle känna sig djupt förnärmade, rädda och direkt hotade välkomnas av Åkesson. ”Jag har inget problem med om det uppstår ett tryck på människor som inte har etablerat sig här, som inte är en del av Sverige, som lever segregerat i en förort”, förklarar han.
Den nya återvandringspolitiken måste också sättas i samband med andra föreslagna åtgärder, inte minst vad gäller den ”inre utlänningskontrollen”. För tiotalet år sedan möttes det så kallade Reva-projektet, med målet att effektivisera avvisningar av asylsökande som fått avslagsbeslut, av kraftiga protester mot det som många upplevde som djupt kränkande personkontroller.
Tidö-avtalet kommer inte bara att återupprätta denna politik, utan dessutom kraftigt skruva upp volymen. Polisen föreslås få rätt att kräva legitimation med ”hänsyn till omständigheter som erfarenhetsmässigt leder till att fler tillståndslösa personer upptäcks”. Det är en närmast orwelliansk eufemism för just den rasprofilering som Reva-projektet kritiserades för.
Polisen föreslås dessutom få utökade möjligheter att ”omhänderta och tömma digitala media, kroppsvisitation [och] undersökning av bagage”. Vidare ska möjligheten till DNA-prov utredas. Dessutom ska en utredning ”utreda och föreslå författningsändringar om utökade befogenheter för Polismyndigheten vid inre utlänningskontroll att till exempel omhänderta personer som inte kan göra sin identitet och tillståndsenliga vistelse i Sverige sannolik”.
Kristerssons styre kommer, om politiken genomförs, snarare att påminna om de mörkaste kapitlen i Sveriges historia; det rasbiologiska tänkandets 1920-tal
Alla svenska medborgare som inte är tillräckligt ljusa i hyn riskerar alltså att stoppas av polis som har befogenhet att på plats kroppsvisitera dig, gå igenom din mobiltelefon och dator, samt topsa insidan av din mun för ett DNA-test. Har du dessutom råkat glömma dina ID-handlingar har polisen rätt att omgående frihetsberöva dig i ”avvaktan på fullständig utredning”.
Det är svårt att inte se vilka övergrepp på den personliga friheten som den nya regeringskonstellationen öppnar upp för. En stor del av svenska folket kommer att känna sig såväl utsatta som direkt trakasserade av våra myndigheter. Att just detta är målet är något som Åkesson öppet tillstår. Genom att göra det ”svårare att få tillgång till socialförsäkringssystemen” och med ”fler inre utlänningskontroller” vill vi skapa ett system som bidrar till att ”människor i högre grad kommer att vilja återvända”, sammanfattar Åkesson.
Att den nya regeringen väljer att göra den sverigedemokratiska politiken till sin visar hur snabbt och genomgripande liberaler, kristdemokrater och moderater har radikaliserats.
Varje lands politiska ledning har genom sina myndigheter en grundläggande skyldighet att försvara och skydda sin befolkning. Den svenska grundlagen slår tydligt fast att ”den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet”, särskilt vad gäller att ”trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet”.
Kristerssons styre kommer, om politiken genomförs, snarare att påminna om de mörkaste kapitlen i Sveriges historia; det rasbiologiska tänkandets 1920-tal.
Då som nu gällde det att, via en aktiv statsmakt och dess myndigheter, skapa förutsättningar för ett ”frivilligt” återvändande
År 1923 lämnade Lösdriveriutredningen, om romernas situation i Sverige, sitt slutbetänkande. Utredarna hävdade att en integration av landets romer inte är möjlig och att det därför gäller att ”på ett eller annat sätt få zigenarna ut ur landet”. Problemet var, ur utredarnas synvinkel, att de flesta romer var svenska medborgare, vilket gjorde att staten inte bara kunde slänga ut dem.
Den föreslagna ”lösningen” blev närmat spöklikt lik Tidö-avtalet. Då som nu gällde det att, via en aktiv statsmakt och dess myndigheter, skapa förutsättningar för ett ”frivilligt” återvändande.
”Då de flesta av dem torde vara svenska undersåtar och i allt fall deras medborgarrätt i annat land svårligen låter sig bevisas, kan deras försvinnande ur landet icke nås på annat sätt, än att så starka inskränkningar läggas på deras rörelsefrihet, att de finna med sin egen fördel förenligt att lämna landet och utvandra till ett land med för dem gynnsammare förhållanden.”
Nästan på dagen hundra år efter att en statlig svensk utredning föreslog statligt sanktionerade trakasserier av en grupp svenska medborgare, med målsättningen att få dem att lämna landet, har Sverige en regering som föreslår i stort sett samma politik.
Det är detta Kristersson påstår är en politik ”för hela Sverige”.
