Debatten om Nato begriper inte begreppen
Frågan är inte ordentligt genomlyst, trots påståenden om motsatsen
Den politiska process som ledde fram till en svensk Natoansökan har synliggjort problem i den säkerhetspolitiska analysen och debatten. Svenska Natoförespråkare har hävdat att ”verkligheten” och ”världen” har förändrats, och ibland att den verklighet som befogar ett svenskt Natomedlemskap har funnits där ”hela tiden”.
Anspråk på en oförvanskad tillgång till verkligheten och världen, och absolut kunskap om säkerhet, är dock snarast att betrakta som retoriska knep med syftet att etablera en viss tolkning – och samtidigt dölja att den är en tolkning.
Tre centrala säkerhetspolitiska begrepp är säkerhet, hot och makt, men dessa definieras sällan i analysen och debatten, och inte heller erkänns de som mångtydiga och omtvistade. Det här kan te sig som ett alltför akademiskt påpekande men att genomdriva politik på lös begreppslig grund är exempel på maktutövning som kan få stora konsekvenser.
Det första begreppet – säkerhet – är centralt. Trots allt prat om säkerhet är det inte klarlagt vad exakt fenomenet egentligen består i eller ens vad som ska säkras. Den departementsrapport som låg till grund för Sveriges Nato-ansökan upprepar nästan tjugo gånger att Sverige befinner sig i ett ”nytt”, ”förändrat” och ”försämrat” ”säkerhetspolitiskt läge”. Genom att repetera samma fras om och om igen försöker rapporten slå fast fenomenet utan att behöva klargöra exakt vad det består i. Den går bortom detta mantra endast i ett avseende: genom att hävda att fortsatt alliansfrihet gör Sverige mer sårbart, eftersom Ryssland tidigare har attackerat alliansfria länder men aldrig Natomedlemmar.
Inte heller pekas Sverige ut som det enda skyddsobjektet. Efter det kalla krigets slut betraktas ofta individer i andra länder och ”det internationella” i vid bemärkelse som skyddsvärda vid sidan av eget territorium och befolkning. I departementsrapporten sker på liknande sätt glidningar mellan svensk, europeisk och internationell säkerhet men utan diskussion av möjliga målkonflikter. Ett svenskt Natomedlemskap behöver inte alls gagna säkerheten i alla dessa kontexter, än mindre på samma sätt.
Har hotet mot Sverige ökat, enligt definitionen av hot som militär kapacitet plus aggressiv intention?
Vidare har många förväxlat behovet av fysisk säkerhet med identitetssäkerhet. Natoförespråkare har förstått svensk alliansfrihet som ett uttryck för en förlegad identitet, men identitetsaspekter är minst lika viktiga i deras egna argument – särskilt viljan att tillhöra ”väst”. Trots att det tveklöst handlar om en identitet, omtalas ”väst” som ett konkret avgränsat geografiskt område eller en entydig uppsättning värderingar.
Det andra begreppet är hot. Har hotet mot Sverige ökat, enligt definitionen av hot som militär kapacitet plus aggressiv intention? Rysk militär har förvisso betett sig mer brutalt i försöken att underkuva Ukraina än vad många trodde var möjligt, men Rysslands militära förmåga ser också långt svagare ut än vad som tidigare har antagits. Exakt vad detta betyder för Sverige, som jämfört med Ukraina har ett annorlunda geografiskt läge och en mer underordnad roll i ryska identitetskonstruktioner, diskuteras varken i departementsrapporten eller i samhällsdebatten.
I tal och skrifter under upptakten till kriget förmedlade Putin en vilja att kontrollera Ukraina, eller i alla fall att utestänga ”väst” från sådan kontroll. Exemplet visar att ”hot” inte alltid etableras enligt definitionen ovan, för då hade Putin knappast kunnat argumentera för att Ukraina hotade Ryssland. En slutsats är att även Putinregimen verkar värdera identitetssäkerhet, och intressant nog enligt samma förenklade logik som Natoförespåkarna: Ryssland mot ”väst”.
Efter det kalla krigets slut utvecklades en teoribildning som satte fokus på det faktum att politiker och debattörer ”pratar fram” hot på detta sätt. När en hotbild blir allmänt accepterad brukar man säga att en fråga eller aktör har blivit ”säkerhetiserad” och som nästa steg brukar extraordinära åtgärder vidtas. Eftersom den ryska samhällsdebatten inte är fri är det svårt att bedöma hur framgångsrik Putins säkerhetisering av Ukraina och ”väst” egentligen har varit, men perspektivet är i alla fall tydligt användbart.
Mantrat om ett försämrat säkerhetspolitiskt läge är ett skolboksexempel på säkerhetisering i en svensk kontext. Det sätt på vilket beslutet om en svensk Natoansökan fattades – utan folkomröstning eller mellanliggande val – kan vidare ses som en extraordinär åtgärd.
Analysen av säkerhetisering riskerar dock generellt att bli alltför inåtvänd. Ryssland har tveklöst säkerhetiserats i många länder runt om i världen under senare år. Landets angrepp på Ukraina visar emellertid att analysen inte kan stanna där. Det behövs skarpare metoder för att särskilja säkerhetisering av hot som riskerar att realiseras från dem som inte gör det. Utöver kapacitet och intentioner måste den internationella politikens sociala dynamik beaktas, i enlighet med säkerhetiseringsteorin. Frågan är hur länders hotbilder, identitetskonstruktioner och ageranden för att skydda sig själva samverkar med framväxten av reella hot.
Därutöver finns ett mått av önsketänkande, särskilt bland Natoförespråkare, om en internationell politik baserad på gemensamma värderingar och fri från makt
Det tredje begreppet – makt – glöms förvånansvärt ofta bort i dagens debatt, förutom i det korrekta konstaterandet att Ryssland utövar illegitim våldsmakt mot Ukraina. Därutöver finns ett mått av önsketänkande, särskilt bland Natoförespråkare, om en internationell politik baserad på gemensamma värderingar och fri från makt. Turkiets krav på Sverige avslöjar dock även Nato som en allians baserad på gemensamma intressen, med intern maktutövning som en högst påtaglig realitet för att avgöra vilka intressen som ska värderas.
Makt i internationell politik baseras dock inte bara på militär kapacitet utan förmågan att framgångsrikt definiera begrepp, sprida narrativ om verkligheten/världen och etablera identiteter är central. Rysslands folkrättsvidriga invasion av Ukraina är bara ett av många fall som illustrerar hur sådana narrativ kan möjliggöra våldsanvändning genom konstruktionen av en kränkt eller förbittrad identitet.
Natofrågan är inte ordentligt genomlyst, trots påståenden om motsatsen. Det är olyckligt att Sverige har ansökt om Natomedlemskap på basis av en analys och debatt som förvånansvärt ofta har förbisett hur komplexa och omstridda centrala säkerhetspolitiska begrepp är. Sökandet efter sådan kunskap är inte heller fritt från maktaspekter, men allt annat lika bör den säkerhetspolitiska debatten och analysen ta begreppsanalys på större allvar.
Linus Hagström är professor i statsvetenskap vid Försvarshögskolan.
