Närkamp med aids
Plågsam dagbok från ett nära förflutet
Minns det så väl, i början av 80-talet. Ett dödligt virus hade upptäckts i USA. De insjuknade var homosexuella och narkomaner. Det lät riggat. Infernaliskt riktat, mot de mest utsatta.
Till de första begravningarna i Sverige var det svårt att finna entreprenörer och präster. Ingen visste hur det smittade. Och i svensk skönlitteratur var det märkligt tyst om tragedin som tog så många liv, innan bromsmedicinerna kom.
Så äntligen skrev Jonas Gardell historia med sin romantrilogi. Den talande titeln omfattade paniken: Torka aldrig tårar utan handskar.
En kunde tänka sig att Gardells svit skulle peta hål på en källåder. Så blev det inte, ännu. I stället återutger Atlas på Världsaidsdagen Hervé Guiberts självbiografiska dagboksroman (på svenska 1992). Varför inte. Det är en stilfullt påträngande skildring av åren från diagnosen hiv-positiv till aids i slutfasens plågor. Smygandet, läkarnas villrådighet, dödsångesten, vännernas svek. Men också en inblick i de privilegierades liv, möten på lyxkrogar, vistelser i Rom.
De första femtio av de hundra numrerade avsnitten handlar om den gode vännen Muzils (filosofen Michel Foucault) döende i aids. Foucaults önskan var att sjukdomen skulle hemlighållas vilket Guibert bröt mot å det grövsta. Här vankas pikanterier kring Foucalts utlevelser på s/m–klubbar!
För Guibert (1955–1991) är lojaliteten till dokumentet starkare än omutlig vänskap. Och dagboken blev en terapeutisk bearbetning av vad som komma skulle.
När Muzil dör riktar Guibert pennspetsen mot sitt eget förfall. Fåfängligt finner han sig ”outsägligt vacker” som avmagrad. Förrädaren blir nu i sin tur offer för falskspelare. Vännen pillertrillaren agerar Gud fader själv med makt över liv och död. Ett nytt vaccin ska lanseras, men förhandlingar om licenser dras i långbänk. Vilka liv hinner räddas?
Bäst att skriva så länge skärpan och författaravunden är intakt. ”Jag hatade denne Thomas Bernhard! Varför är en polemisk blajare så mycket bättre?”
Vid läsningen är det inte Gardell utan syfilisskildringen Smärtans riken – skriven drygt hundra år tidigare – som frammanas. Om författaren Alphonse Daudets lidande i tysthet inför sin familj och om kritikern Edmond Goncourts dagböcker om sin väns dödskamp.
En brutal närgångenhet varvas med fransk återhållen elegans. Precis som Guiberts bok i Anders Bodegårds vackra översättning.
