För de superrika räcker det inte med lyxresor

De närmar sig världen på nihilistens sätt

Fem personer dog i den ubåt, som den 18 juni dök mot Titanics vrak.

Det har gått två veckor sedan fem människor dog i en ubåt vid Titanics vrak. Den tragiska och spektakulära resan har fångat världens uppmärksamhet. Vi har läst om undervattensfarkostens teknik, dess säkerhet och företagets interna konflikter. Men den mest intressanta frågan har uteblivit: Varför sätter sig superrika människor i en ubåt och djupdyker till havets botten?

Medan vi andra dödliga ser fram emot en cykelsemester på Gotland eller en sistaminuten till Italien suktar de superrika efter upplevelser bortom det som tycks möjligt. De nöjer sig inte med lyxsemestrar längre. Själva livet på jorden verkar ge dem olidlig leda. Det är bortom eller under som gäller.

Miljardären Hamish Hardingen, en av de omkomna passagerarna på u-båten Titan, var förra året i rymden via Jeff Bezos-ägda Blue origin. Han har också satt världsrekord genom att dyka till världens djupaste punkt vid Marianergraven och stanna där i över fyra timmar.

Förr ville miljardärerna åtminstone ge något tillbaka till samhället, lämna avtryck genom att göra skillnad som Rockefeller-familjen, Bill Gates eller George Soros.

 

För den nya generation av rika är total självupptagenhet en dygd. Kvinnorna har blivit mer besatta än någonsin av sitt eget yttre och inre – som Gwyneth Paltrow som lever på benmärgsbuljong och luft mellan meditationsövningar och yoga. Männen däremot blir alltmer extrema i sin exploatering och erövring.

Det är som att ju bättre ställt materiellt en människa får, desto större blir tomrummet i hennes själ.

Dagens rika vill enbart driva sig själv framåt och rastlöst samla den ena mer halsbrytande upplevelsen efter den andra

Man ska inte vara naiv och tro att den äldre generationens rika gav tillbaka till samhället för att de hade bättre moral. Självklart handlade det också om jaget, att fortsätta bli ihågkommen efter sin död. Inte heller är det nytt att rika intresserar sig för upptäcktsresor och exploatering. Men skillnaden är att dåtidens elit aldrig skulle satt sig själva i en båt. De lät andra sköta upptäckandet. Och någonstans fanns det också ett ideal om att deras rikedom skulle driva världen framåt.

 

Det idealet verkar som bortblåst idag. Dagens rika vill enbart driva sig själv framåt och rastlöst samla den ena mer halsbrytande upplevelsen efter den andra. Allt för att stilla en sorts kliande leda. Fylla det där bottenlösa hålet inom sig.

Det är nihilistens sätt att närma sig världen. Eller knarkarens.

Kanske är det så att vi får de rika vi förtjänar. Kanske är de bara en extremvariant av hur vi alla beter oss i dagens uppmärksamhetsekonomi. Vi vill alla vara unika och sedda – men det är bara det att vissa har råd att lägga upp selfies från rymden.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.