Något positivt finns det ändå med korankrisen
När samtiden ska förklaras blir det tydligt hur realiteten och de peppande svaren krockar
”Kronan är ingen skräpvaluta” deklarerade riksbankschefen nyligen i en intervju i DN. Jag är ingen nationalekonom, men det är något med hans påstående som inte känns särskilt övertygande. Tvärtom påminner det lite om när spanska fotbollsförbundets ordförande förklarade att det minsann var hon, spelaren, som lyfte upp honom. Alla kan ju se. Se att jo, en skräpvaluta är just precis vad kronan har blivit. Så ser, som det brukar heta i DN, fakta i frågan ut.
När riksbankschefen hävdar motsatsen ger han uttryck för en idé eller förhoppning, en idé som inte stämmer överens med verkligheten. Det är han nu inte ensam om. Tvärtom verkar idealismen i dag bli alltmer utbredd.
Bakgrunden är att alla dessa kriser vi befinner oss i – kronkrisen, korankrisen, klimatkrisen, migrationskrisen … – kräver något slags svar eller förklaring av dem vars jobb det är att kommentera och förklara samtiden. Problemet är att svaren alltmer verkar gå ut på att peppa och ingjuta hopp, snarare än att säga hur det är. Gång på gång är det som om idealen och förhoppningarna vinner över realiteten. Som när de militära experterna vecka efter vecka står i Aktuellt och talar om att nu, snart, inleds våroffensiven!
Ta klimatfrågan: alla omhuldar den gröna omställningen och idén om ”hållbarhet” – samtidigt som vi, vare sig vi vill det eller inte, är en del av den tillväxt som ligger bakom problemen. Medvetenheten om den globala uppvärmningen bara ökar, men det gör tyvärr även världens samlade fossilförbränning. Ju mer krystade försöken att rädda tillväxtsamhället blir – från handel med utsläppsrättigheter, till försök att pumpa tillbaka koldioxiden ner i marken – desto mindre intressanta verkar invändningarna vara. (Det är talande att det här reportaget i The Guardian knappt fick någon uppmärksamhet i Sverige:
Eller ta migrationen: antalet människor på flykt växer – på grund av torka, svält, konflikter, krig, och så vidare. Både USA, EU och Sverige gör allt för att stänga gränserna, vilket inte hindrar att mångkultur och antirasism förblir ett ideal man nästan måste omfamna om man vill ha en röst i offentligheten. Men är det inte så att de som mest ihärdigt omhuldar idealet sällan bor i utsatta områden, i regel arbetar på helt svenskspråkiga arbetsplatser, och har sina barn i förskolor där personalen pratar svenska? Det viktiga är inte hur samhället ser ut, utan att man har rätt åsikter.
När det gäller korankrisen är yttrandefrihet idealet att hylla. Hela journalistkåren, uppbackade av de flesta politiker, verkar leva i tron att i Sverige råder det yttrandefrihet. För här kan den som vill minsann bränna en koran – ja, man kan till och med få tillstånd av polisen att göra det. (Rimligen är det den idiotiska ordningen som är så provocerande ur ett muslimskt perspektiv, inte att enskilda människor avskyr islam.) Redan vid påskupploppen 2022 visade det sig emellertid att saken inte var så enkel. Det planerade brännandet fick ju de facto ställas in, trots tillstånden. Verkligheten trängde sig på.
Händelseutvecklingen som följt har fått mig att tänka på en undersökning som mediehistorikern John Durham Peters hänvisar till i sin bok Courting the abyss: Free speech and the liberal tradition från 2005. Den visade att de som är mest positiva till yttrandefrihet är de mest välsituerade, rika och välutbildade människorna i ett samhälle. Man kan naturligtvis hävda att det är de som har rätt, men man kan också fråga sig om det inte illustrerar ett problem med det liberala yttrandefrihetsidealet: det är blint för frihetens materiella förutsättningar, det förbiser att den offentliga debatten varken är allmän eller ”fri”.
Om journalisternas och politikernas förståelse av yttrandefrihet alltmer framstår som en vacker trossats utan någon giltighet utanför deras egen domän, är bilden mycket krassare om man lyssnar på ”Ring P1”. Inifrån ser man friheten, utifrån ser man makt och privilegier.
Ändå vore det naturligtvis dumt att vara emot någon av dessa företeelser – om de nu existerade. Det är inte idealen i sig det är fel på, det är bara det att verkligheten inte lyder. Det positiva med korankrisen är att den gör denna idealism så synlig.
