Så nära döden den levande kan komma
Jag har böcker om död i mina händer. Svåra ämnen kanske borgar för bättre böcker, en förhoppning om att författaren är varsam. Ingrid Olssons Ett litet hål i mörkret (Tiden) handlar om Calle, om hans levande mamma och hans döda pappa. Om en farmor som ligger för döden samtidigt som en flicka väcker lust till livet.
Markus i Bjørn Sortlands Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn (X Publishing) ställs inför döden genom Ingrid, ung och cancersjuk. Som ett blixtlås leder de två berättelserna längre och längre upp mot min hals, hakar i varandra på vägen, enas i hopplösheten nära strupen.
Olsson väljer att inte gå in i känslan, och tystnaden kan vara effektiv, distansen hjärtekrossande. Ändå saknar jag närheten och går tillbaka till Sortland för att hitta några ord att vila i. Ingrid ber Markus att inte vara försiktig, att hon inte hinner med mystiken, att hon är amatör, att hon ”aldrig har dött förut”. Berättelsen pockar hela tiden på den delen av mitt hjärta där Love Story bor, Ali McGraw i sin sjuksäng och inledningsraden – What can you say about a 24 year old girl who died?
Ett litet hål i mörkret öppnar sig först i ögonblicksbilden av att få skräckbeskedet: ”Runt omkring mig fortsätter allt att röra sig”. Jag vet vad det är, det är den påtagliga känslan av liv som är det närmaste en känsla av död som den levande kan komma.
