Att vara god är att ha tur
ULRIKA STAHRE läser nya deckare och hittar studier i ondska
När Karin Fossums hjälte kommissarie Konrad Sejer jagar en barnamördare och pedofil i Den som älskar något annat diskuterar han lusten att läsa om ondska och mord med sin assistent Jacob Skarre: ”... det är också något mer. En sorts lycklig bekräftelse varje gång det sker ett mord [...] Det är inte jag som gjort detta fruktansvärda, för jag är god. Och sedan: det är inte jag som har utsatts för detta fruktansvärda, för jag har tur.”
Deckargenren har mer och mer blivit studier i ondska. Vi verkar mest av allt vilja läsa om psykopater, ensamma och utstötta människor och deras flippade handlingar. Gränserna för bestialitet är hårt tänjda. Både Mons Kallentofts Sommardöden och Jo Nesbøs Snömannen går långt i det groteska brottet och några förklaringar utöver möjligen en sjuk familj ges aldrig. Det är inte riktigt genrens syfte. Men citatet ovan kan lika gärna kastas om: det var inte jag som gjorde det, för jag har tur. Och jag är inte utsatt, för jag är god.
För trots att alla offer i deckare är just personer med otur, finns det en hel del moralism måttligt maskerad, liksom slarvigt nedgrävd. Tydligt i Anna Janssons Inte ens det förflutna, en maffigt spännande tio små negerpojkar-historia, som passande nog utspelar sig på Gotska Sandön – långt bortom räddningen och på instabil grund. Här är skulden allas och delad: som i en klassisk deckarhistoria finns möjliga skäl att både mörda och mördas. I norska Glasdockorna, där Jorun Thørring skriver in ett vårkallt Tromsø i en perfekt synk av en ihållande kvarvarande vinter och lika tröstlösa grymheter, är offren unga, snygga och till viss del sexuellt utmanande. Det är en kliché från verkliga livet: en sexig tjej får finna sig i problem. Och en ung tjej blir i deckarvärlden det mest perfekta offret – både oskuldsfull och lite skyldig, både någons dotter och en främling som kan förföra vilken man som helst. Det snygga liket är liksom sorgligare.
I Den som dödar draken har en kraftigt sexualiserad och samtidigt mördande tråkig intrig spunnits av Leif G W Persson. Hans bedagade kriminalkommissarie Evert Bäckström har ett inre liv som mest består av hans eget jättekön och jätteego och förakt mot alla andra. Visst är figuren en satirisk sådan, men det blir både en ”flatsmälla” och ett bystigt vittne för mycket. Polisarbete och svettiga morgonpromenader i all ära – det är lite för många hack i skivan.
Utan försök till satir förhåller sig även Jo Nesbø, som med Snömannen skrivit en av vårens absolut bästa deckare, till en gedigen deckartradition där brott är granne med sex. Tänk vad som helst mellan James Ellroy och Minette Walters. Tänk kommissarie Morse, ständigt och jämt attraherad av den kvinna som visar sig vara mördaren. Som om han, den gode, måste stå blottad inför ondskan – en ondska som utifrån heterologiken och könstraditioner alltså måste vara en kvinna – och sätta sin kropp på spel innan fallet kan lösas.
Nesbø är en mycket visuell berättare, som skickligt rör sig mellan olika teman – otroheter, barn utom äktenskapet, trassliga förhållanden. Själva grundintrigen ska inte avslöjas här, men författaren skapar en dynamisk karta där sexualiteten binder samman flera av bokens gestalter och låter dem vara lite av varje. Även om gränsen mot Ondskan blir stabil, finns det glipor där vi aldrig kan bli helt säkra på vem som är vem och vad.
Väldigt sällan uppstår det någon sådan gränslöshet. I Mons Kallentofts välskrivna och spännande Sommardöden svettas vi med Malin Fors i hennes jakt på både mördaren och på sin egen sinnesro. Här bryts berättelsen av en större fantasi, ett möte mellan död och liv, och i grundstrukturen finns det en intressant parallell mellan vår kriminalinspektörs stora mänsklighet och den obegripliga ondskan som slår ner mitt i glassdrömmar och solbad. När Malin Fors söker meningar i sitt liv, speglas det groteskt i själva brottshistorien. Och det är så många deckare hänger samman: två historier löper sida vid sida, två ensamheter trasslar in sig, två sexuella varelser som var och en för sig söker sig vidare mot en sorts klimax. Den ena kanske blir kär, den andra mördar.
Sexualitet skuldbeläggs på olika sätt i olika deckare – den oönskade graviditeten hänger till exempel med, liksom idén om den promiskuösa singelkvinnans helvetesensamhet – men det gemensamma är att den utgör ett väsentligt eget tema. Det är inte längre alltid så att den galne mördaren är ett pervo och polisen fullt normal. Men väldigt väldigt ofta. Mest normal är kommissarie Knutas i Mari Jungstedts Den mörka ängeln. Tonårspappa som grubblar, äkta man med förstående fru. Om man inte har fattat att den enkle gode mannen är hjälte så upprepas han för säkerhets skull i den kontrastrika journalistduon Johan Berg och Pia Lilja. Han: lyckligt gift och nybliven pappa, hon, i bakgrunden: stilig singel med spännande sexliv.
Mari Jungstedts deckare är gedigna, lite tråkiga men pålitliga i genrens mittfåra. Liksom flertalet svenska och norska utspelas de i en mindre stad, Visby, vilket ger inte bara turistiska fördelar (i verkligheten) utan framför allt en beskrivning av det nära. Både hos Håkan Östlundh ( Blot, Gotland), Anna Jansson (Gotland), Mons Kallentoft (Linköping), Jorun Thørring (Tromsø) känner människor varandra, är ibland släkt – det tipsas, snackas, påminns om det förflutna. Oväntade samband blir mer realistiska. Varför de nu måste bli det. Överhuvudtaget är genren i sig kluven mellan tydlig realism (trovärdiga karaktärer, beskrivningar av polisarbetet och miljöerna) och fantasi (den ständigt lika obegripliga ondskan). Det är upplyftande att Mons Kallentoft vågar driva denna klyvnad vidare, och även Anna Jansson tar ut svängarna mot fantasins utmarker.
Någonstans i det fantastiska landar också den mest egna av vårens deckare (eller thriller som den får heta på omslaget), franska Anna Rambachs åttonde bok, den första på svenska. Bombyx har fått sitt namn efter den kinakrog som i berättelsens början utsätts för ett våldsamt attentat och där hjälten, journalisten Diane Harpmann, befinner sig på jobb. Själva gåtans uppnystande är inte hälften så intressant som formerna. Mycket är fantasi och syner, mycket pågår filtrerat genom en kameralins. Paris är en dröm i neon. Människor träffas av en slump, attraktioner uppstår och ingenstans finns det något rejält att ta tag i. Bara ensamhet, smärta och förlust är helt verkligt. Rambach knyter ihop trådar från en helt samtida postkolonial värld, hon leker med klichéerna och förenar de tuffaste av mafiosos med de vekaste av drömmar. Plötsligt inkastade bifigurer: fiktionen breddas och kryddas dessutom lite från sidan med en dos finkultur, med Veronese, Stein, Verlaine och Rimbaud.
Hos Rambach finns inte lösningen i att den skyldige hittas. Därtill är problemen för stora. Det är därför den inte riktigt är en deckare. Även Henning Mankells Kinesen beskriver en världsordning och ett sammanhang där mördandet visserligen finns i berättelsens kärna, men där brottslingens identitet till slut blir ointressant. Bara historien i sig är spännande och rör sig mellan flera världsdelar och historiska epoker. Mankells något träiga språkbehandling får man bara acceptera – ett ganska enahanda berättande endast tillfälligt avbrutet av dialoger, få spänningsskapande moment. Men det blixtrar till, några gånger då allt vänder på bara en mening. Kinesen är en på många sätt kompakt och tålamodskrävande bok, som dröjer sig kvar efter läsningen.
Både Rambach och Mankell skildrar en samtid som är postkolonial, globaliserad, komplicerad, och det långt förbi att bara ge berättelserna lite tidsfärg. Unni Lindells Honungsfällan och Gretelise Holms Ministermordet rör sig också i en värld av migration, som inte står lika stilla som de hotade idyllerna i Linköping och Visby. Som väntat är det i de här två deckarna just de lettiska och litauiska invandrarna som blir våldsoffren. Man kunde önskat dem en annan roll. Att de utsatta någon gång kunde vara några andra. Några med tur. Eller makt.
