Tyskarna når... ingenstans
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-05-26
Bromander får se hur tysk småstadsopera måste sett ut på 30-talet
Malmöoperan avslutar säsongen på ett litet egendomligt vis. Att ge tio föreställningar av Rosenkavaljeren är visserligen alls inte egendomligt, men man gör det i form av ett gästspel av Theater Vorpommern, medan Malmöoperan endast bidrar med orkestern. Allt annat är vorpommerskt.
I det operatäta Tyskland betjänar denna scen de tre städerna Stralsund, Greifswald och Potbus, småstäder med småstadsresurser, som knappast är rätta samarbetspartners för en stad som Malmö. Rimligare hade varit att söka sig till den lika närbelägna och alldeles utmärkta operan i Lübeck, där man på senare år bland annat haft en stor och intressant satsning på samtida skandinavisk opera.
Snäll som jag är sitter jag under föreställningens fyra långa timmar och försöker finna en tänkbar positiv vinkling på min recension. Det enda jag kan komma på är att detta kan tjäna som en historielektion för den som eventuellt är intresserad av hur det kan ha sett ut på tyska provinsscener på 20- och 30-talet.
I denna Rosenkavaljer har nämligen tiden stått stilla, operaregins utveckling under förra seklet tycks ha gått Vorpommern förbi. På scenen syns inte något av vad vi menar med scenografi – en scenbild som är medskapande i föreställningen – utan sockersöt dekor. Regin reproducerar endast själva skalet av handlingen och gör inga som försök att tolka de olika gestalternas psykologi, än mindre något av allt det som finns under ytan i detta flerskiktade mästerverk. Av sångarna sköter sig Wiebke Damboldt, Octavian och Eva Resch, Sophie, helt redbart, medan Anna Ryan som Fältmarskalkinnan visserligen ser trevlig ut men låter jämmerligt. Baron Ochs, André Eckert, försöker agera bondkomiker men lyckas inte ens med det. Malmöoperans utmärkta orkester har jobbat med det svåra partituret, men det hörs att det här är ny och ovan musik för dem.
Malmöoperan måste för allt i världen lägga den konstnärliga ribban betydligt högre!
Lennart Bromander
