Skumma affärer
Detaljerad filmatisering av Klas Östergrens klassiker Gentlemen och Gangsters
Faktiskt så dyker ordet ”luguber” upp. Inte genast, men i ett av de senare avsnitten av Mikael Marcimains filmatisering av Klas Östergrens båda romaner Gentlemen och Gangsters. När Gentlemen kom ut 1980 var det några som reagerade på att våningen på Hornsgatan 29 C beskrevs med ordet luguber. Att så nära 70-talet använda ord som uppfattades som ett slags verbalt snobberi föll inte alla på läppen.
Romanens berättare må beskriva Henry Morgans våning som dyster och gravlik, men i filmen slås man i dag snarare av noggrannheten i återskapandet av den sena 70-talsmiljön. Klärobskyren som vilar över våningen, alla husfasader (filmade i Vilnius), för stockholmare igenkännbara krogmiljöer (men den som besökt Zum Schwarzen Kameel i Wien lär inte känna igen sig), gamla bilar, apparater, mejeriprodukter och annat tidstypiskt gods (scenografi Linda Janson), andas mer nostalgi än dysterhet. Samma sak med de fina jazzklubbsmiljöerna.
Alla detaljer gör Gentlemen & Gangsters till ett slags kostymdrama i närtid. Som med alla kostymdramer finns det en risk att kosmetikan ställer sig i vägen för den historia som ska berättas. I Gentlemen & Gangsters inträffar detta i det avsnitt som ger återblickar till hippiekulturens drogstinna tid, återblickar som borde ha kortats med åtminstone en kvart. Nu är alla fyra avsnitten tillsammans sex timmar, och att scenerna i övrigt glider fram vackert utan några större transportsträckor är ett gott betyg åt hantverket.
Historien, eller rättare historierna kring Henry Morgan och hans bror Leo (alla som har läst Gangsters vet att bröderna egentligen är en och samma) är, som tur är, inte lika konturskarpa som i gängse tv-dramatik. Själva syftet är ju att de ska vara svåra att få syn på och ytterst oåtkomliga. Affärerna kring Wilhelm Sterner – makten i välskräddad kostym och nog så oberörbar i Boman Oscarssons gestaltning – avtäcks inte i första hand för vad de handlar om (vapentillverkning åt nazisterna under kriget), utan för vad de gör med dem som kommer i dess väg.
Henry Morgans öde visas huvudsakligen upp baklänges, i takt med det Klas (David Fukamachi Regnfors som väldigt ung och lagom naiv) lyckas få reda på. David Dencik i rollen som Henry övertygar, böckernas Henry var avsiktligt lite mer konturlös, en smula svår att få grepp om, en egenskap som Dencik översätter till en opålitlig figur med begåvning för charm. Hans andra jag, brodern Leo (Sverrir Gudnason), är som desillusionerad och handlingsförlamad poet Sterners absoluta motsats och Henrys frånsida.
Bland personerna så är Maud (en sval, mörk och mystisk Ruth Vega Fernandez) den vars roll mest skiljer sig från böckerna. Hon har här större plats, vilket är rimligt då det är hon som alla har något slags relation till.
Klas Östergren, som skrivit manuset, gör så med denna filmatiserade version ett tredje, rimligen sista nedslag av just dessa svenska skumraskaffärers grammatik när det begav sig decennierna efter kriget.
Men som alla som läst Östergren vet, tog de inte slut där. De fick bara nya kläder, helst av 80-talssnitt.
