Nyfascismen kan hejdas – det visar Portugals val
Socialisternas valframgång marginaliserar högerextremismens parlamentariska inflytande
Portugals socialistiske premiärminister António Costa gav sig ett storslaget uppdrag inför gårdagens parlamentsval. Han och hans parti skulle erövra egen majoritet och regeringens stödpartier till vänster förpassas till periferin. Costas mål var att bli nationell statsman, en modern Mario Soares, premiärminister efter demokratins seger 1974.
Valstrategin var hårt personfixerad och märktes till och med i Costas klädkod. Inledningsvis bar han elegant skurna kostymer. Värdighet, respekt, samling över partigränserna. Mot slutet av valkampanjen klädde regeringschefen om: bort med slips, fram med enkla tröjor och då och då också jeans. Han ville visa att han också är arbetarklassens och vänsterns ledare. Möjligen bidrog detta till att socialisterna fick över 40 procent av rösterna, därmed sannolikt egen majoritet i parlamentet.
2015–2021 samarbetade Costas regering framgångsrikt med två mindre vänstergrupperingar, bland dem Bloco de Esquerda, snarlikt spanska Podemos.
Vänsteralliansen fungerade väl. Portugal drev, delvis i strid mot EU:s maktapparat, en anständig social politik, höll arbetslösheten nere och ökade tillväxten kraftigt. En försiktig miljömedveten keynesianism, närmast unik i EU.
Upplösningen av vänsteralliansen handlade mer om politisk makt än politikens innehåll. Socialistpartiet ville helt enkelt erövra hegemoni inom vänstern och bestämde sig för nyval när samarbetspartierna röstade nej till regeringens budget.
Valet i går ledde till svåra motgångar för de små vänsterpartierna. Det en gång mäktiga kommunistpartiet hålls vid liv av äldre lantarbetare i regionen Alentejo och Vänsterblocket överlever i storstäderna, på universiteten och i de nya folkrörelserna.
Antonio Costas regering kan nu börja planera för de gigantiska miljardbelopp som EU-systemet ska låta skölja över landets infrastruktur, över gröna investeringar och kunskapsförmedling. Portugal tillhör de få verkligt entusiastiska EU-länderna.
Portugal liksom Spanien förmådde länge hålla tillbaka den organiserade högerextremismen. Antidiktaturfaktorn vägde tungt. Mönstret bröts i Spanien med framgångarna för det Franco-svärmande partiet Vox. I gårdagens portugisiska val blev högerextremistiska Chega (”Nu får det vara nog”) landets tredje största parti. Partiets ledare André Ventura drev en våldsam valkampanj mot invandrare, romer och svarta portugiser.
Portugal är annars ett utvandrarland.
Chega liksom Vox företräder främst unga män, katolska och nationalistiska, vanligtvis från landsbygden. De tillhör som regel inte globaliseringens ekonomiska förlorare; de är i stället besatta av att driva kulturkamp mot liberalism och socialism, mot upplysning och mänskliga fri- och rättigheter, mot fackföreningar och feminister.
Socialisternas styrka marginaliserar, liksom i Spanien, högerextremismens parlamentariska betydelse, i bästa fall också dess ideologiska inflytande.
Nyfascismen kan hejdas. Valet i Portugal är ett exempel.
