Hugo Rask finns – och det är bra

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2016-10-07 | Publicerad 2014-10-28

Carina Rydberg om självbiografi, fiktion och namns nämnande

En gång i tiden jobbade jag som krönikör för en numera nedlagd tidning med låg upplaga. Mina krönikor handlade i stort sett enbart om mig själv och om mitt liv i Stockholm.

En av dessa texter hade rubriken Hon som dansar och i den beskrev jag en ung kvinna som jag sett dansa på en klubb vid Hornsgatan. Jag nämnde aldrig hennes namn - för det visste jag inte. Jag skrev om hennes dans och om vad en av mina bekanta sa om henne.

Några år senare stötte jag på den här kvinnan. Hon hade ett förhållande med en av mina bekanta och till min förvåning visade det sig att hon kände till texten jag skrivit om henne.

- Den där krönikan, sa hon. Den handlade om mig. Det var någon som hade läst den och sa att det var mig den handlade om.

- Ja, sa jag. Det gjorde den.

- Jag vill bara säga en sak. Det där din kompis sa om att jag bara har ett paket yoghurt i kylen. Det stämmer inte alls. Min kyl är välfylld. Jag älskar att laga mat.

- Jag förstår.

Det var fest hemma hos kvinnan och hennes sambo och kvällen blev trevlig. Vi skulle aldrig ha något otalt med varandra.

Men episoden som sådan fastnade i mitt minne. Hon som dansar. Hennes namn var aldrig nämnt. Men. Hon hade känt igen sig. Och det hade hennes vänner också gjort.

Det föll mig aldrig in att säga: Nej. Där har du fel. Det där handlar inte alls om dig.

Det var bara min fantasi.

Det föll mig aldrig in att ljuga.

Många år senare skulle jag skriva två självbiografiska böcker - Den högsta kasten och Djävulsformeln - och i synnerhet den förstnämnda gav upphov till livlig debatt av en enda anledning: Jag hade nämnt alla med deras riktiga namn.

Att detta skulle skapa kontrovers hade jag redan anat - och jag hade inte heller något emot det. Det var det enda möjliga sättet för mig att skriva boken. Dessutom visste jag redan att om författarens ­gestaltningsförmåga är tillräckligt god så spelar det ingen roll vad romanfigurerna kallas; alla kommer ändå att känna igen sig, och bli igenkända av familj och ­vänner.

Det hade episoden med Hon som dansar lärt mig.

Den enda fördelen med att fingera namn är att en eventuell stämning blir ett i stort sett omöjligt projekt.

När Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande kom ut var det tämligen uppenbart att boken var en självbiografisk skildring; det framgick av undertexten i många recensioner. Nyfiken som jag är frågade jag första bästa kulturjournalist jag träffade: Den här karln hon skriver om. Vem är det?

- Ja, det är ju Roy Andersson, blev svaret.

Att Roy Andersson stått modell till Hugo Rask i Egenmäktigt förfarande var en av landets sämst bevarade hemligheter - åtminstone för den som umgås i kulturkretsar.

Och jag var inte bättre än någon annan. Jag tänkte självklart: Jaha, bar sig Roy åt på det sättet.

Dock nämnde jag aldrig offentligt att Roy Andersson var huvudperson i Lena Anderssons bok.

Men nu har Roy Andersson sagt så själv. Han har sagt det i Skavlan och i tidningen Fokus. Det låter inte som om skildringen av honom har förstört hans liv direkt. Men den har definitivt ställt till en del trubbel. Själv har han inte läst Egenmäktigt förfarande. Men det har vänner, barn, före detta fru och ex-sambo. Alla har varit eniga: Roy, du är med i den här boken.

Jag är verkligen den sista att säga att Lena Andersson inte skulle ha skrivit den utmärkta Egenmäktigt förfarande. En författare skriver det som måste skrivas och det är den litterära kvaliteten som är avgörande för huruvida det är ett bra beslut eller inte.

Vad gäller Egenmäktigt förfarandes litterära kvaliteter finns det lite att tvivla om. Det är självklart en mycket bra roman.

Vad som är mindre bra är att författaren Lena Andersson inte vill erkänna att regissören Roy Andersson har stått modell till romanfiguren Hugo Rask - trots att Roy Andersson själv hävdar att så är fallet.

Det innebär för mig att Lena Andersson inte riktigt vågar stå för sitt eget verk och för vad det egentligen är. Egenmäktigt förfarande är uppenbarligen inte en fiktiv roman utan snarare vad som i den engelskspråkiga världen kallas non-fiction novel, av samma slag som mina egna Den högsta kasten och Djävulsformeln. Dessvärre är non-fiction novel ett i stort sett okänt begrepp i Sverige.

Det handlar alltså om litterära verk som ser ut att vara fiktiva - men som i själva verket bygger på verkliga händelser. De liknar inte biografier eller självbiografier. De är skrivna som om vore de romaner. Ett berömt exempel är Truman Capotes Med kallt blod.

Jag kanske är ute och cyklar nu - men jag misstänker att Lena Andersson inte vill bli sammanblandad med de författare som skriver det som en gång i tiden kallades bekännelseromaner. Och hon vill definitivt inte att hennes verk ska uppfattas som självbiografiska - även om de är det.

Hon vill vara Fiktiv Skönlitterär författare och inget annat och om hennes verk uppfattas som självbiografiskt så förringas dess värde.

Det märkliga med det synsättet är att Andersson inte förstår att Egenmäktigt förfarande snarare blir en bättre bok av att läsaren vet om dess självbiografiska bakgrund. Det vanliga i alla självbiografiska skildringar är att författaren förvandlar sig själv till berättare - det vill säga skriver boken i jag-form.

Andersson har gjort det motsatta och därmed skrivit Egenmäktigt förfarande som vore den en fiktiv berättelse och inget annat. Jag tror att många av mina kolleger håller med mig när jag säger att det är en oerhört svår uppgift att gå i land med. Inte många författare skulle ens våga sig på att försöka. Men det gjorde Lena Andersson och boken blev en av de senaste årens mest uppskattade.

Och detta trots att boken lanserades som en fiktiv skildring.

Men problemet med den självbiografiska genren är naturligtvis att de icke-fiktiva romanfigurerna ibland får eget liv och börjar hävda sin rätt: Men hallå. Det här är ju faktiskt jag. Och hon säger att hon bara har hittat på.

Vilket är exakt vad som har hänt i fallet Hugo Rask.

Så vad ska man tycka om det då?

Själv är jag inte så lite road. Roy Andersson hävdar att Hugo Rask finns. För det är han som är Hugo Rask.

Lena Andersson hävdar motsatsen. Hugo Rask är Hugo Rask och ingen annan.

Men i mina öron låter det ungefär som om hon sa: Roy Andersson finns inte.

Fast mycket talar för att han gör det.

I synnerhet tycker han så själv.

Det gör nog jag med.

Och om Hugo finns så finns kanske Ester också.

Men det gör inte Egenmäktigt förfarande till en sämre bok.

Carina Rydberg

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln