Örebroynglet – och den stora drummeln
Camilla Hammarström läser brevväxlingen mellan Carl Larsson och hans Karin
Blåkråka, markatta, uggla, lilla knott.
Carl Larssons smeknamn på sin Karin är många och jordnära. Och Karin svarar lika ömsint: Kära stora drummel! Kära oroliga själ! Min egen, nedrigt stiliga, älskade pojke!
Brevväxlingen dem emellan andas en tillit och respekt som bara tycks djupna genom åren. I Per I Gedins brevurval får vi följa dem från det första mötet i målarkolonin Grez-sur Loing till de sista åren på Sundborn i Dalarna. Det blir en berättelse om livslång kärlek, men också en katalog över Carl Larssons karriär från den första osäkra tiden och fram till världsberömmelsen.
Karin Bergöö, själv en lovande målare, kapitulerade efter förlovningen helt inför rollen som hustru och mor. I ett odaterat brev från 1883 skriver hon: "Gudskelov att jag kom på den iden att förlofva mig med dig. Det är det bästa sätt jag kunnat hitta på att komma ifrån den välsignade målningen." Här är det underförstått att de är oförenliga storheter: det egna konstnärliga arbetet och äktenskapet. Och så verkar det ha varit, de flesta kvinnliga konstnärer som gifte sig vid den här tiden la ner sina ambitioner. En som valde en annan väg var Karins väninna Julia Beck, som just nu visas på Sven-Harrys Konsthall. Hon gifte sig aldrig utan flyttade till Frankrike för gott för att leva på sitt måleri.
Karin Larsson lyckades dock föra in kreativiteten i sin husmorsroll genom sina radikala heminredningsidéer. Genom formgivning av textilier och möbler. Tyvärr skriver hon väldigt lite om detta i sina brev till maken, trots att han är borta långa tider då hon ställer i ordning deras Sundborn. Det är hon som sköter de stora om- och tillbyggnaderna. Intrycket man får är att hon upplever hemmet som sin egen sfär, där hon driver sina projekt utan makens direkta inblandning.
Att vara ifrån varandra och längta tycks vara en del av livsluften i Carl och Karins äktenskap. De har ett flertal olika bostäder som de pendlar mellan och Carl är ofta på olika jobb och bildningsresor. När de är skilda åt kräver de flera brev i veckan av varandra. Om inte utbrister de i jeremiader. Som i detta brev från Carl i december 1885: "Du lilla lymmel! Hur kan du så nedrigt dröja med bref! Du kan väl begripa att jag nästan blir vansinnig af längtan efter Dig (...) Ja, uppriktigt sagdt, nog vore jag lyckligare om jag ej höll så gränslöst af Dig, Du lilla markatta. Du nedriga Örebroyngel, Du potatismos. Du hjärtlösa Karin." Frånvaron skapar en åtrå och håller den äktenskapliga lågan vid liv. Många gånger verkar de föredra åtskillnaden för att kunna gå och drömma om varandra. Som i ett brev från Karin från 1901: "Gud signe dig älskling! Dina brev är för ra-ra, aldeles som du sjelf. Vet du det är riktigt ljufligt att hafva litet tid att gå och tänka efter huru märkvärdig och gudomlig du är. Ja, jag har riktiga små andaktsstunder för mig sjelf."
Om Karin kände någon bitterhet för sitt uppgivna måleri kan vi inte veta. I breven framstår hon som den perfekta hustrun som med liv och lust går upp i familjelivet. Alltid vänlig och ömsint. Ofta spirituell och påhittig. Men också klädsamt självutplånande. Samtidigt vittnar hennes estetiska grepp om hemmet om en stark självmedvetenhet. Och det är hon som kommer med ingivelsen att Carl ska avbilda miljön och familjen i Sundborn, de akvareller som blir en sådan internationell framgång.
De var alltså den ideala familjen, med det ideala hemmet som kunde visas upp för världen. De soliga idyllerna från Sundborn fram-står i dag som närmast komiskt befriade från mörka stråk. Det är lätt att se dem som ett uttryck för en beröringsångest, en kompensation för konstnärens omvittnade depressivitet. Men också för tidens borgerliga ideal där det svåra sopades under mattan. Carl Larsson led själv av sin tillkämpade glättighet, men han tog aldrig möjligheten att utmana den konstnärligt. Han var fångad i idealiseringens fängelse. I breven däremot framstår både Carl och Karin som vanliga människor som knotar på med sina liv.
Mångfasetterade, lite krassa och sympatiska.
