När tro blir konst
Två utställningar ställer religionen i centrum
Grupputställningen Believers på Varbergs konsthall driver ingen tes om trons roll i dagens konst. Curator Frida Cornell har nöjt sig med att konstatera att den har betydelse för många samtida konstnärer och att det är genom själva konstverken denna tro artikuleras.
Sedan kalla krigets slut har det varit mycket snack om religionens återkomst. Den självklarheten med vilken Hilma af Klint presenteras stort på Moderna museet just nu skulle kunna ses som en del av detta. I konsten har detta gestaltat sig på väldigt olika vis, men ofta grundat på föreställningen om konstrummet som en sekulär kyrka. En plats där människan skapar sig själv som människa, inte inför Gud, utan inför specifika konstverk med hjälp av sitt eget förnuft och föreställningsförmåga. Ett problem som utställningen tampas med.
Denna individualiserande funktion kanske har varit konstens politiskt viktigaste funktion för liberala demokratier.
Den avgörande skillnaden mellan kyrkans bildvärld och konstens är att kyrkan skiljer på troende och icke-troende, medan konsten inte proklamerar någon sådan gräns, hur mycket stater, företag och konstvetare av allehanda slag än försöker annektera svaret på frågan vari konstens nytta och mening består. Hierarkin mellan att ett ”vi som vet” och ett ”dem som bara tror” är upplöst.
Den mest bokstavliga och pedagogiska kommentaren till denna utveckling står Ulrika Sparre för. På stora vita billboards à la amerikanska biografer har Sparre tagit kraftfulla bibelcitat men bytt ut Gud och Jesus mot ett Jag: ”I suffered for you”. Skyltarna är sedan utplacerade exempelvis i skogen och fotograferade. En idé som känns platt men som är så konsekvent gestaltad att den är svår att värja sig mot.
Det blir helt enkelt mer affektivt ambivalent än det banala språkspel det också är.
Det andra verket som fastnar är Katarina Löfströms videoinstallation A Void (2012). Ett animerat psykedeliskt mönster som jag först tänker är installerat alldeles för ljust. Visserligen får det ett eget rum med blå matta, men för att maximera den hypnotiska effekten så borde det vara kolsvart i rummet. Men viljan att bli förförd i mörkret skulle sannolikt ha skett på bekostnad av verkets alldagliga karaktär. De abstrakta motiven visar sig extraherade både från Disney, kognitionsvetenskapliga rön och latinamerikansk animism. Så lika mycket som detta rör sig om ett suggestionsverk så framkallar projektionen både affektiva och symboliska kopplingar mellan många olika tider och sammanhang, utan att för den skull skapa en slutgiltig syntes.
Just denna brist på syntetisering är också Believers styrka ackompanjerad av en tänkvärd katalogessä av Jonna Bornemark. Men som helhet ger utställningen ett lite stolpigt och klent intryck där de enskilda verken försvagar varandras koncentration. Om varje konstverk har potential att bilda en ny religion, så kommer det (som tur väl är) knappast att ske i Varberg.
I Dealing with the Apocalypse handlar det inte om att artikulera en egen tro, men heller inte om någon enkel religionskritik. Utgångspunkten är apokalyptiska föreställningar inom nordiska frikyrkor. Konstnärerna Debora Elgeholm, Carl Johan Erikson och Ellen S Holtskog har samtliga vuxit upp i sådana miljöer, och i stället för att totalt bryta med dess myter extraherar de i fotografi, video och ljud nya estetiska effekter av denna övertygelsens estetik.
Gemensamheten i medium, tematik och presentation ger ett konsekvent och fokuserat helhetsintryck. En ny eskatologisk videoessä av Debora Elgeholm kretsar kring kristusbilden i Kristinebergs gruva, som hittades 1946, och knyter samman det kristna begäret efter uppenbarelser med gruvindustrin och minnet av en bröllopsresa.
Som betraktare tvingas en förhålla sig till vad som tagit apokalypsens plats i det egna tänkandet. Eller begränsningarna i att förstå sig själv som sekulariserad kristen över huvud taget. Men helt klart är att Ellen S Holtskogs fotografiska porträtt av norska ungdomar med collegetröjor med apokalyptiska budskap förmedlade i populärkulturell stil, får hela kulturindustrin att framstå som en fortsättning på och inte ett brott mot en kristen fundamentalism. ”Wir sind alle Sünder” twittrade påven innan han avgick. Köp t-shirten nu!
