”Revolutionen” i Iran hotade aldrig regimen
Statens våldsapparat fortsätter slå ned protesterna efter Mahsa Jina Aminis död
I den iranska diasporan var många högljutt övertygade om att det som skedde i Iran var en revolution och en hel del politiker i Sverige och Europa lät sig villigt dras med i euforin.
Bland analytiker internationellt och diplomater på plats var bilden en annan och många av oss smutskastades för att vår analys var obekväm. Protesterna i Iran var geografiskt utbredda och representerade de flesta socioekonomiska skikt, men det var mer svårbedömt hur stora de faktiskt var.
Kort och gott var de inte så massiva som många vill utmåla dem som och staten tvekade inte att använda sin våldsapparat – och behövde inte mobilisera den i någon större utsträckning för att bibehålla kontrollen över gator och torg.
Vi har här två sammanlänkade frågor: hur förstå det som händer i Iran, och hur hantera det känslomässigt laddade, men analytiskt undermåliga, sätt som den iranska diasporan (re)agerar på händelseutvecklingen i det gamla hemlandet. Problemet med bilden som många i diasporan och utomstående med stor emfas målat upp är att den i huvudsak har byggt på vad de ville se snarare än vad som faktiskt fanns att se.
Bara om man både ignorerar flera årtionden av protester och deras många olika orsaker kan man bli så överraskad av det som sker i Iran att man måste ta till storsläggan och hävda att en protestvåg måste innebära slutet för den islamiska republiken. Men faktum är att Iran är en auktoritär, repressiv, och stabil stat med lång erfarenhet av att förtrycka alla ansatser till organiserat politiskt motstånd.
Det råder ingen som helst tvekan att staten lider av ett stort legitimitetsunderskott och att den inte har någon trovärdighet i många iraniers ögon. Och trots den statliga övermakten gör många iranier motstånd på allahanda sätt i vardagen och vi ser en tydlig trend där varje ny protest växer och sprider sig allt snabbare och kraven och kritiken mot de styrande blir radikalare. Men offentliga protester som sträcker sig bortom ett gatuhörn har ägt rum av och till sedan slutet av 1990-talet och så är det än i dag.
Tankefelet som många gör är att tro att alla protester är systemkritiska, det vill säga att de strävar efter en total förändring av landets styrelseskick, och att när den aktuella protestvågen vinner gehör och sprider sig så utgör den ett hot mot statens kontroll över samhället och följaktligen står dess institutionella ordning inför en nära förestående kollaps.
Den dramaturgin och korttidsperspektivet fungerar i en Hollywoodfilm, men i verkligheten sker inte politiska förändringar på det viset. Majoriteten må köpa de protesterandes diagnos och slagord i varierande grad, men från det till målbild och handling är vägen lång. Det krävs organiserande, uthållighet, och formulerandet av en politisk plattform som både enar (bredd) och fokuserar (tydliga uppnåeliga krav).
Konsten är alltså bygga breda koalitioner mellan olika grupper i samhället som gemensamt kan utöva ett massivt och ihärdigt tryck mot staten för att tvinga den till eftergifter – målet är alltså inte nödvändigtvis eller explicit en systemkollaps för det kommer att utlösa massiv våldsam repression från staten.
Även om det i nuläget finns en relativt utbredd samhällelig solidaritet i Iran har den ännu inte fått den strukturerade och organiserade form som krävs för att hota statens makt. En viktig drivande och samtidigt söndrande faktor i protesterna är landets usla ekonomi. Vanskötseln med arbetslöshet och inflation som konsekvenser, bidrar starkt till missnöjet i landet och därmed protesterna.
Situationen förvärras av de amerikanska sanktionerna, som många i diasporan stödjer. Flera landsomfattande proteststormar har direkt utlösts av ekonomiska besparingar eller missförhållanden. Men samtidigt gör 50-procentig inflation att flertalet iranier måste föra en daglig kamp för att få ihop till brödfödan. Med de ofta extremt otrygga arbetsförhållandena som råder i Iran utgör varje dags jobbfrånvaro ett hot mot ens försörjning och boende. Att då protestera och riskera livet inte en gång utan regelbundet på gatorna utan en klar vision och konkret målbild om alternativet till det rådande systemet är vare sig rimligt eller realistiskt.
För den yngre generationen (som så många gånger förr under de senaste 30 åren) framstår då exil som ett, förvisso bittert, men mer uppnåeligt mål. De kan inte ändra Iran, men kanske åtminstone sina egna livsvillkor. Och denna utväg passar de hårdföra elementen i den iranska statsapparaten väl – från utlandet kan dessa oppositionellt inställda personer inte hota statens makt, särskilt inte som den existerande diasporans politiska verkshöjd är så erbarmligt låg.
Iran genomgår förändringar, tyvärr oftast på statens villkor snarare än befolkningens. I vissa avseenden är likheterna i situationen efter varje protestvåg deprimerande lik den förra, men även här finns det trender och glipor i statens försök att kontrollera samhället som inger hopp.
Den iranska staten själv kämpar med sina egna tillkortakommanden och politiska korruption. Här sker och kommer att ske generationsväxlingar som obönhörligen innebär förändring – men vägen är krokig och den leder inte alltid i första eller andra steget mot ökad liberalisering.
