Glöm inte knarkarna som kör tills de dör
Debatten om droger fokuserar mest på mysrusig medelklass
Finns det inga narkomaner längre? Alltså utslagna pundare: Plattan-personer, källarförrådstjuvar, snatta-parfym-på-Åhléns-och-sälja-billigt-för-att-kunna-köpa-en-fix-figurer.
Jo! De finns fortfarande.
Bara inte så ofta i det offentliga samtalet om weed, partaj, gäng, avkriminalisering och rekreationsdrogande. Där är de lika marginaliserade som i den verklighet de vistas i.
I förra veckan såg jag teaterföreställningen Drogögon mitt i ansiktet av Spångs orkester, i Kärrtorp i södra Stockholm. Även i den pjäsen står partyknarkarna i centrum, huvudrollerna utgörs av en rad typer med olika förhållningssätt till fest och droger. I många fall pricksäkert gestaltat.
På scenen, i periferin ute till höger, sitter genom hela första akten heroinisten. En uteliggare, en utslagen. Ingen ser henne, strålkastarna riktar sig inte åt det hållet. I andra akten är hon borta. Som kommentar till hur debatten ser ut är det träffande.
Festen står nu i centrum för både vänstern och högern, för legaliseringsivrare och för de som vill berätta om gängvåldets koppling till partyknarkandet.
Det har funnits ett legitimt behov av att uppdatera bilden av knarkkonsumenten. Men det har trängt ut de utslagna, de i akut kris på liv och död, från samtalet. När de nämns är det främst för att kontrastera mot alla som har ett mindre skadligt bruk.
Men den narkomanen finns fortfarande. Den som besöker en beroendeakut kommer till och med att se att de är helt dominerande.
Trots skademinimeringsfokus och sprutbytesprogram ser ingen någon framtid för de tunga missbrukarna. De betraktas som zombies, redan döda, i majoritetssamhällets ögon.
De kan dela med sig av sina tripprapporter eller beklaga sig över något bötesstraff. Om någon orkar lyssna
Förvissningen om att de inte kommer att sluta är logisk. Få av dem blir nyktra – och blir de drogfria är det sällan bestående. Olika studier visar på olika risk för återfall i missbruk, men siffran 80-90 procents återfallsfrekvens återkommer ofta när det gäller de värsta drogerna.
Alltså slutar vi prata om dem, i alla fall som subjekt.
En svampätande extatisk syrasugen medelklass lockar till fler samtal. Men det är mindre viktigt att prata om den gruppen. De kan dela med sig av sina tripprapporter eller beklaga sig över något bötesstraff. Om någon orkar lyssna. Själva erfarenheterna är inte mer intressanta eller kittlande att lyssna till än hur många öl och shots någon drack förra fredagen.
I land efter land ser vi hur steg tas mot avkriminalisering, legalisering eller något däremellan. Vänner som just besökt New York berättar hur hela staden börjat lukta cannabis. Norge och Tyskland är på väg mot faktiska paradigmskiften i narkotikapolitiken. Portugal har avkriminaliserat narkotikaanvändning. Kanada experimenterar med avkriminalisering i vissa delstater.
Den narkotikapolitiska liberaliseringsseger som ligger närmast till hands i Sverige tycks vara en mildare syn på cannabisbruk. Jag vet inte vad jag tycker om det. Jag tycker inte heller att det är en särskilt viktig fråga. Mer angelägen är en drogdebatt som vill rädda och hjälpa de som far mest illa. Snarare än att slåss för sitt eget mysrus borde fler lägga mer krut på heroinisterna, benzo-pundarna och amfetaministerna.
Det är nämligen de som kör tills de dör.
Vill man prata avkriminalisering av bruk borde det vara heroinistens bruk som först ska avkriminaliseras. Att stoppa dem i fängelse löser inga problem, även om finkan, i brist på annat, kan ge narkomanen lite vila och mat. Men den som verkligen vill hjälpa knarkare bör rikta in sig på andra saker.
Rätten till bostad – det finns inga goda skäl att sluta om du inte har någon.
Tillgången till behandlingshem, i dag är det extremt svårt för narkomaner att få plats. Resurser till socialsekreterare och öppenvården, de har i dag inga förutsättningar att klara sitt uppdrag. Och inte minst: skapa möjligheter att komma tillbaka till samhället. Den som slutar punda har sällan några vägar in i världen igen. Och utan vägar in kommer fler att dö och fler fortsätta att svika såväl sina nära och kära som sig själva.
På teaterscenen i Kärrtorp trycker de i sig ladd och annat tills en av festdeltagarna konfronterar dem och avkräver dem svar och ansvar. Utanför teatern önskar jag att vi ska ge de riktigt utslagna pundarna så mycket och så bra hjälp att det blir möjligt att tillskriva dem samma agens.
