En mycket allvarlig tillställning
Therese Bohman om Augustfesten
? Nedstämdhet övergående i förvåning, eller kanske tvärtom: Augustprisutdelningen 2007 var en mycket allvarlig tillställning. Jag ser den för första året, inledningsvis glad i hågen, jag tänker att nu vankas det minsann GALA. Som Oscarsgala, fast med böcker i stället. Litteratur och glamour, bästa kombinationen!
? Fast den inledande utdelningen av Lilla Augustpriset sätter liksom tonen för resten av kvällen: Lena Adelsohn Liljeroth delar ut priser för berättelser om pedofili respektive reumatisk sjukdom. Sedan inträder ett anmärkningsvärt mysigt litet mellanspel när Bengt Jangfeldt och Sven Nordqvist får priser, innan det är dags för det vi alla väntar på: pris för årets skönlitterära bok.
? Jag har hetsläst Åsa Linderborgs Mig äger ingen under eftermiddagen, för att för en gångs skull ha läst en bok innan den har fått pris. Go Åsa! tänker jag. Skitbra bok. Kanske är jag lite för känslomässigt drabbad fortfarande för att vara i närheten av att vara objektiv, men jag tänker att här har vi faktiskt en bok som jag vet lockar till sig människor som annars inte läser böcker och det är något mycket vackert.
Fast sen går priset till Carl-Henning Wijkmarks Stundande natten. Nämen! tänker jag. Nämen! tänker nog publiken också, och antagligen även Wijkmark själv, som befinner sig i ”ett stort moln av överraskning”.
? Carl-Henning Wijkmarks bok är säkert utmärkt. Den handlar om döden. Konferencieren Christoffer Barnekow vill småprata lite med pristagaren: ”Hur vill du att din död ska se ut?” Augustprisgalan är uppenbarligen galan som är lite allvarligare än galor oftast är. Sen är det slut. Ett uppsluppet litet requiem för att runda av? tänker jag, men det blir Louise Hoffsten.
? Jag funderar på vem man lämpligen ger bort Wijkmarks bok till i julklapp. Kanske kan man lyckas lägga sordin på en julstämning också?
