Att våga säga ifrån
Alice Eggers om twitterfenomet #prataomdet och konsten att säga ifrån
Om det man inte kan prata måste man prata. Så sa han inte riktigt, Wittgenstein, men han har å andra sidan inte varit närvarande i de berättelser som nu strömmar under rubriken #prataomdet, som började på Twitter. Massor av människor väljer att dela med sig av sina erfarenheter av sexuella situationer som inte varit okej, utan att nödvändigtvis vara olagliga.
Utifrån egna erfarenheter av hur det är att ha sex som ung eller relativt ung tjej med delvis andra motiv än kärlek skulle jag kunna skriva följande inlägg: ”Han följde med mig hem på löfte om att inte ligga men plötsligt var han ändå där med sina händer och sitt kön”, eller: ”Jag hade somnat i en säng och vaknar med den främmande mannens hand under min tröja”. Eller: ”Jag hade sagt att han inte fick gå längre, ändå åkte han hem fly förbannad och skickade aggressiva sms till mig hela natten”. Allt det där är självklara berättelser, de flyter ihop till en enda slutsats: Det är ett jävla problem att känna att man inte vill.
Så fort den känslan dyker upp drabbas jag av en åh nej-känsla. Nu måste jag välja, är det värt att ta konfliken eller inte? Hur stark är min villinte-känsla egentligen? Är det värt hat? Kanske till och med hot?
Jag tror inte att jag har varit i någon situation som skulle hålla för åtal. Däremot har jag varit i otaliga situationer där det juridiska är oklanderligt men något annat skaver. Känslan av att det är fullkomligt oviktigt vad jag vill, känner, vem jag är eller att jag ens är där. Det finns ingen poäng med att säga nej då, det enda som kommer hända, det enda som kan hända, är konflikt eller direkt våld. Och i jämförelse med några minuter av att smärta och självförakt är det ett högt pris att betala.
I boken Tankar om sexualitet (Bokförlaget DN, 2001) skriver Ira Mallik ner en kronologisk ström av det vi skulle kalla obetydliga övergrepp. En blottare här, ett nyp i rumpan där och beskriver sen precis det jag upplever att #prataomdet handlar om: ”Det är konstig när man börjar tala med sina kompisar och väninnor: De kan alla göra långa listor. [...] Så mycket det är man låtit passera för att man inte orkat bråka”. Att läsa Malliks urval av händelser efter varandra påminner om senaste veckans twitterflöde. Det är staplade situationer av att bara vilja vara i fred men inte ha den möjligheten eftersom de är där – händer, kön, påträngande ord. Situationer som i sig många gånger är oansenliga men där kvantiteten skapar en upplevelse av samlat våld som är förlamande.
Jag som oftast ligger med folk jag tycker om är kanske inte så rädd för fysiskt våld som för att behöva inse att nej, inte ens den här mannen som jag tycker så mycket om bryr sig om vad jag säger. Så mycket lättare då att inte säga något. Att vägra bli ett offer för våld, våldtäkt, övergrepp. Så länge jag inte lyssnar på mig själv, utan säger ja till allt är det en omöjlighet.
