Ingen törs berätta öppet om Hellofresh

Av Elina Pahnke

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

”Det är utpressning att analysera den hungriges politiska inställning utan att samtidigt analysera hungern”, skrev Stig Dagerman i ”Tysk höst”. Och det är politik som gör att vissa går hungriga medan andra alltid har mat på bordet.
I en artikelserie om mat, makt och motstånd sätter sig Elina Pahnke till bords, äter och samtalar med utgångspunkten att hunger inte är slumpartad – och att alla ska äta.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Den som viker av från landsvägen och kör in på Bjuvs industriområde kan först konstatera att det inte finns någonting särskilt här. De gula tegelhusen är som vilka andra som helst och när truckarna kör förbi och speglas i vårens regnvatten kan man visserligen säga ett och annat om vädret – ovanligt kallt, ovanligt blött – men mindre om vad som försiggår bakom fasaderna.

Här arbetar människor med att packa ned ingredienser i precis rätt mängd så att den som senare packar upp dem inte behöver måtta upp någonting till middagen. Matkassen körs till dörren där kunden bara behöver plocka fram ett recept ur påsen, blanda ihop ingredienserna och sedan duka fram kvällsmat till familjen.

Om de vid något tillfälle hade tänkt på vem som sorterat påsarna, om deras händer som av ett infall fick för sig att hjälpa till att packa ned den mat som sedan plockas upp, då hade de hamnat här, i nordvästra Skåne. Här ligger fabriken där drygt tusen arbetare packar ned produkter som kunderna sedan ska blanda ihop till Hellofreshs tidsenliga middagsrecept; kycklingbowl med ingefärsris och sesammajo, krispig pankoblomkål, räkrisotto.

Lyckas man få tag i någon som arbetar här för att fråga om vilka sorts villkor som möjliggör dessa nya middagsvanor kommer alla att svara samma sak: kan du lova mig att jag får vara anonym?

De kommer att berätta om ett arbete som är lika orörligt som tegelväggarna. Hur de står fixerade vid det löpande bandet och bara flyttar på sig om någon överordnad säger att de inte längre får stå kvar eller om de tappat förmågan att använda sina ben.

Det senare gäller Sayed. I hans journaler går det att läsa följande:

”Besöksanteckning

Varit på jobbet, påkörd av en kollega och klämd mellan en truck och ett hårt föremål.

Huvuddiagnos

Fraktur på mediala malleolensluten

Fångad av, klämd eller pressad i eller mellan föremål-industriområde, byggarbetsplats-förvärvsarbete”

Ett år efter olyckan kan han fortfarande inte springa.

Sayed visar ärret längs foten. 

– Jag var jättechockad. Finns det såna här jobb? Det var modernt slaveri, om man säger så.

En gång i tiden var industriområdet i Bjuv känt för en annan sorts middagar.

Här köpte Marabou upp ett litet fruktföretag 1941 och startade den verksamhet som vi i dag känner som Findus. Fabriken byggdes i tron om att den skulle finnas här för alltid. Strax intill byggdes funkisvillor där arbetarna skulle bo och gemensamhetslokaler där man skulle umgås.

Olle Dahl började arbeta här 1974. Han skulle bara arbeta en ärtsäsong, men blev kvar.

Träffade kvinnan han fick en son med och senare sin fru. Gick från produktionen till att bli arbetsledare till kvalitetsavdelningen och sedan raka vägen till psykologen när arbetet med grönsaker och kolonialvaror blev för tungt och det började snurra i skallen om kvällarna.

Den första stora förändringen kom runt millennieskiftet. Då köpte riskkapitalister upp Findus från den tidigare ägaren Nestlé.

– Gamla Findus hade plats för halta och lytta också. Sen såldes det och då räknades allt i effektivitet. Man skulle ta bort människor men göra samma arbetsuppgifter.

2015 såldes Findus igen, till riskkapitalbolaget Nomad Foods som har sitt huvudkontor på Brittiska Jungfruöarna.

Olle Dahl leder in mig på restaurang Ärtan och beställer dagens lunch. Han kan allt om ärtor, denna världsliga lilla grönsak, som i H.C. Andersens berömda berättelse är det eldprov som krävs för att skilja en äkta prinsessa från en vanlig proletär. Han vet hur söta ärtorna ska vara och hur man skiljer dem åt i utseende och smak.

När vi ses är det sju år på dagen sedan chockbeskedet.

Trots att Findusfabriken gick med vinst skulle den läggas ner och flytta utomlands.

450 personer varslades den där dagen. Huvudskyddsombudet Johan Bengtsson, som efteråt skulle lägga ut sitt telefonnummer på Facebook så att kollegerna kunde ringa honom, som skulle trösta människor vars hela livsverk nu skulle försvinna, som senare själv gick in i väggen och blev deprimerad, minns sin tid på Findus.

– Man kunde gå till vilken ände av fabriken som helst och snacka med vem som helst. Det var en anda i huset. Vi kallar den bjuvsandan. Den sitter i lokalerna, i murbruket. Eller vi trodde iallafall det, säger han.

”Det oumbärliga i byggnationen var inte arbetarna i sig utan deras arbete”, konstaterar en av arbetarna vi möter i den spanske författaren Isaac Rosas roman ”Den osynliga handen”. Han är murare, och varje dag bygger han omsorgsfullt en tegelvägg inte helt olik de som finns på Bjuvs industriområde. Han stryker cement över tegelstenarna, placerar ut dem noggrant tills den sista är lagd. Sedan svingar han en slägga mot väggen och raserar det han byggt. Och så börjar han om.

Varje dag utför han sitt arbete framför en publik, utan att veta varför. För att fördriva dagen, och dämpa den stegrande tristessen, uppehåller muraren sig vid funderingar om arbetets natur; ”efter så många år av tegelstenstankar och lysande glödlampor kan han inte gå omkring utan att se arbete vart han än vänder blicken”.

Tegelhusen tillhör inte längre Findus.

Fastigheterna ägs av nu Foodhills, som fortsatt skörda ärtor på de skånska åkrarna. Här arbetar Olle Dahl kvar på timmar, bland annat med att smaka av ärtorna, trots att han nu hunnit fylla sjuttio. Kör man in en bit i området, bort från restaurang Ärtan och gästparkeringen, ser man snart loggan som pryder de färdigpackade matkassar som blev populära under pandemin. Hellofreshs logga har präntats in i medvetandet genom kändisar och influencers. Den syns på bloggar och livsstilskonton på Instagram. Alex och Sigge säljer in tjänsten i sin podcast och Carola gör reklam för matkassarna i ett videoklipp där hon poserar i en trädgård med en solhatt och ler in mot kameran.

– Hello! ropar hon.

– Fresh!

Framför sig har hon sötpotatisar, färgkodade papperspåsar och recept.

I vintras frågade Helsingborgs Dagblad hur de anställda på Hellofresh behandlades. De svarade: som djur.

I granskningen framkom att följande sker bakom tegelhusens fasader: sexuella trakasserier/övervakning/chefer som skriker på sina anställda att arbeta snabbare/mutor för att ta sig uppåt i hierarkin/droger för att ta sig igenom dagen. 

De förklarade också hur det kunnat fortgå: vissa av arbetarna vågar inte säga ifrån för att de har egna barn som ska mättas.

Andra riskerar sitt uppehälle i landet om de skulle förlora sitt jobb.

Här syns konsekvenserna av en särskild sorts arbetsmarknadspolitik, som introducerats av Socialdemokraterna och eldats på av Ulf Kristerssons regering.

Många som arbetar här är beroende av försörjningen för att få permanent uppehållstillstånd.

På Hellofresh finns den armé av arbetare som politikerna varit med och skapat – människor som måste underordna sig slavvillkor i rädsla för att bli utvisade, en arbetarklass som fråntagits möjligheten att göra motstånd eftersom arbetet avgör om de får stanna kvar i landet eller inte. Skiljelinjen mellan hungrig och mätt dras just här, med hjälp av temporära uppehållstillstånd och inkomstkrav för att få återförenas med sin familj. Den som är mån om arbetarnas rätt att göra motstånd kan börja med att se på den lagstiftning som kategoriseras som migrationspolitik.

När regeringen talar om arbete nämner de ingenting av detta. Människor ska arbeta till varje pris, under vilka villkor som helst, oavsett om det som produceras inte har något verkligt syfte annat än att kunderna ska slippa gå till affären. ”Alla som kan arbeta ska arbeta”, som Liberalernas Johan Pehrson nyligen skrev i en debattartikel. 

Sayed arbetar inte längre här. Han blev sjukskriven efter att ha blivit påkörd av trucken. 

Maja arbetade här i sex månader. Under den tiden hann hon fördärva sin rygg fullständigt efter att ha tillbringat åtta timmar om dagen i ett kylrum med att packa matkassar. 

– Jag kände inte så mycket, helt ärligt. Det var bara att jobba, komma hem igen, helt slut. Äta duscha sova. Ta två alvedon eller en salva och smörja in benen. En rejäl varm dusch för att få tillbaka sin kroppstemperatur. När man jobbade på sommaren var det värst, kroppen fick en chock. Men vad skulle man göra, det var ett jobb, man måste dyka upp, berättar hon.

Inte heller hon jobbar kvar.

Om man backar ut från industriområdet i Bjuv och kör ut på landsvägen upptäcker man snart en intilliggande, större byggnad i plåt med solpaneler på taket. Hellofresh har expanderat. De säger att de gjort förbättringar på arbetsplatsen under våren: tagit över bemanningen från företaget Logent och gjort sig av med några av cheferna. Men en tjej, vi kan kalla henne Viveca, skriver till mig i chatten att ingenting egentligen förändrats under de två år hon arbetat där. Hon har fortfarande en klump i magen varje morgon när hon går till fabriken.

Matkassarna fortsätter att vara populära. Hushållens middagsvanor har förändrats. De vill inte ha frysta färdigrätter och halvfabrikat. De vill laga maten själva, men inte på bekostnad av sin egen tid. 

I Hellofreshs påkostade reklamkampanjer syns inte de anonyma arbetarna. I stället skyltas middagskonceptet med lagom progressiva kändisar som berättar om matkassen som ett hållbart alternativ. Inget matsvinn, bara kroppar som går sönder. Vem vill uppehålla sig vid tegelstenstankar på arbete? Vem vill tänka på att köttet höll sig färskt genom att Maja timme efter timme packade ner is i lådor, med enbart plasthandskar på händerna? Vem vill gå den tröttsamma vägen till mataffären och behöva tänka på vad ungarna ska äta till middag när den kan köras fram till dörren?

I plåtbyggnaden där moderna middagsvanor nu huserar, lämnar en av arbetarna sin station för ett ögonblick. Han heter Karl.

Han tittar in i arbetsplatsens soprum och ser mängder av utgången mat som kasserats, tänker på den fina kycklingen som han inte får ta med hem. Själv lagar han inte så mycket mat, han har aldrig sammanhängande ledighet utan har tilldelats följande fridagar; en mitt i veckan och en helgdag. När han inte får matlådor av sin mamma tinar han upp en färdigrätt och äter för sig själv i sin lägenhet i en närliggande stad.

En tegelstenstanke: vissas rörlighet är så stor att de kan flytta fabriker.

Andra kan köpa sig fria från vardagens tröttsamma bestyr.

Och sedan finns det de som packar matkassar, som inte ens roterar mellan sina arbetsuppgifter.

De är mer som murbruket mellan stenarna.

De rör sig inte alls.

Sayed, Karl, Maja och Viveca heter egentligen något annat.