Schulman missförstår med flit om klimatet
Det behövs fler som likt Lena Andersson vågar tänka högt
För 20 år sedan skrev jag om en het sommar, att den inte var en miljöskandal. Skälet var att vädret blivit ett högljutt argument för politiska klimatåtgärder.
Jag fick inga reaktioner. Maria Wetterstrand skrev att jag fäste större vikt vid profiten än om barn lever eller dör, annars var det tyst.
I dag är vetenskapens stöd för klimathotet överväldigande. En ledande forskare med klimatet som specialitet får såklart komma med synpunkter, men opinionsbildare och politiker som hipp som happ kallar klimatkrisen för bluff är helt enkelt irrationella.
Det betyder inte att klimatkrisen är ett stängt kapitel inom nära förknippade områden.
Vetenskapen: Styr politikens och kulturens belöningssystem forskningen? Strävar forskare efter ytterligare belägg för konsensus utan att granska sig själv?
Medierna: Vad motiverar nyhetsvärdering och granskning? I juni läste vi att värmen en given dag var den största som uppmätts, nästa dag nytt rekord, nästa dag nytt rekord, men att omedelbart slå fast dygnsskillnader på promillen i den globala atmosfären för med sig enorm osäkerhet.
Ändå slår pressen ena dagen tveklöst fast att det idag är varmare än i går i de 5,15x10¹⁵ ton som utgör jordens atmosfär.
Det finns fler exempel. Klimatmodellernas prognoser är svaga gissningar, men framställs som tvärsäkra. Det inom vissa vetenskaper exakta begreppet tipping point är blott en metafor inom klimatforskningen, men har för medierna blivit en trailer till en skräckfilm.
På inget annat område lägger sig journalistiken platt för forskarsamhällets krav och påståenden, men minns då att den som ställer kritiska frågar inte alls tonar ner klimathotet. Mätningar, modeller och prognoser kan slå fel åt såväl det ena som det andra hållet. Ändå framstår medier ofta som forskarnas megafoner. Forskare som drivs av vad? Sanningen? Att komma till vår hjälp? Att få större anslag? Högre lön?
Samhället: Hur påverkas det i kretsarna utanför de konkreta besluten för att avvärja eller mildra klimatkrisen? Här ställs grundläggande frågor på sin spets, men hör man dem diskuteras?
Ta den utomparlamentariska aktivismen, som alltid befinner sig i ett spänningsförhållande till den demokratiska processen. Vad sker när det politiska etablissemanget och forskarsamhället är eniga med demonstranterna? Var är kontrollmekanismerna?
Inom parlamentet, hur förhåller vi oss till att traditionella, politiska krafter försöker utnyttja krisen för att förändra själva samhället – alltså, som Naomi Klein beskrev nyliberalismens framväxt, att den utnyttjade en konkret kris som hävstång för ett generellt, ideologiskt maktövertagande.
Det är lätt att se främlingsfientliga riktningar vinna mark med hänvisning till klimathotet; det är lätt att se krav på större statlig makt med hänvisning till klimathotet; det är lätt att se crony capitalism inom marknadshögern; det är överhuvudtaget lätt att se politiska rörelser åka snålskjuts på klimatkrisen.
Det offentliga samtalet: Bedriver politiker och debattörer skrämselpropaganda? Är det i sådana fall bra eller dåligt? Behövs den för att väcka en slumrande politiker- och väljarkår eller skapar den polarisering som försvagar handlingskraften. Utesluts moderata röster som tar klimatkrisen på högsta allvar, men ser omstörtande motåtgärder som kontraproduktiva?
Hur skulle en sådan utveckling ta plats i kulturkrigen och den redan farliga utvecklingen, där makten alltmer flyttas utåt, mot kanterna? Annorlunda uttryckt, är klimatkrisen en gåva till Donald Trump?
Alla dessa frågor, vem ska våga ställa dem om risken att straffas hårt är omedelbar? Naturligtvis Lena Andersson, som i SvD (12/8) gav en litterär meditation kring trumpistisk retorik, filmen Barbie, gestaltningen av klimatkrisen, Natoprocessen, den nya generationens grammatik, och en del annat.
Reaktionerna har varit nedslående, tydligast i DN (14/8), där Alex Schulman i ett långt, medvetet missförstånd gissade att Lena inte förstår skillnaden mellan väder och klimat.
Jag uppskattar Lena som skribent, men kan tycka att hon ibland lutar sig för tungt mot vetenskap och logik. Att just hon, vars själva utgångspunkt är begreppsanalys, skulle göra ett så banalt misstag som att missta väder för klimat är därför lika sannolikt som att Schulman skulle förväxla ”influencer” med ”personligt varumärke”.
Sverige och det internationella samfundet måste möta klimatförändringens dubbla kriser: dels den som följer konkret av att det blir varmare, dels påfrestningarna för demokratin, den fria forskningen, medierna, det demokratiska samtalet – det öppna samhällets fundamentala byggstenar.
Då behövs att fler än Lena Andersson tänker högt. Det skadar inte heller att hon bemöts av andra som tänker.
