Att ta ställning innebär också en rätt att ha fel
PO Enquists insisterade på det personliga ansvaret trots riskerna det medför
PO Enquists essä En politisk dikt finns i boken Kartritarna. Texten tar sin utgångspunkt i den tyske fysikern Werner Heisenbergs osäkerhetsprincip, och är en politisk läsning av densamma.
Osäkerhetsprincipen formulerades inom kvantfysiken och går ut på att det inte samtidigt går att känna till en partikels position och dess hastighet. Essän handlar sedan om huruvida denna princip är sann, eller inte sann.
En av punkterna, positionerna, den kretsar kring är när Heisenberg, som stannat kvar i Tyskland under Hitlers maktövertagande, reser till Danmark. Hans ärende är att fråga vännen och läromästaren Niels Bohr om han kan tänka sig att hjälpa Tyskland att framställa kärnvapen.
Bohr blir förfärad av frågan och Heisenberg reser tillbaka till Berlin i ogjort ärende.
Är det viktigt vad Bohr svarar? Spelar enskilda människors handlingar någon roll? Vi vet inte med säkerhet om Bohrs nej var avgörande för Nazitysklands möjligheter att framställa kärnvapen och därmed för krigets utgång. Men det är möjligt.
På ett plan är Enquists text ett försvar för individualism och ett förkastande av historiematerialism. Samtidigt: så enkelt är det inte. Det svåra med Bohr var att han för Enquist betydde två saker samtidigt, som inte kan vara sanna samtidigt. Det ena är att det i botten av Bohrs vetenskapssyn fanns en övertygelse om att allt inte kan förklaras, att mycket i universum är slump och kaos, som saknar mening. Det andra: att Bohr också insisterar på att människan måste förvalta ett personligt ansvar.
Det är inget litet misstag Enquist begår. I essän tar han det på djupt allvar.
Det går inte ihop. Är tiden en flod kan människan inte påverka den. Är den en serie oförutsedda händelser utan inneboende rationalitet finns inte heller så mycket att göra. Ändå denna vikt som läggs vid den enskilda människans gärning.
I botten är texten också en reflektion över ett eget misstag. 1975 skrev Enquist en text där han försvarade regimen i Kambodja i dramatiska och berömmande ordalag: ”Horhuset utrymt, städning pågår. Över detta kan bara hallickar känna sorg.”
Som han själv skriver i Kartritarna: ”denna ideologiskt så korrekta sats, skulle i verkligheten det närmaste decenniet, betyda The killing fields och någon miljon slaktade.”
Det är inget litet misstag Enquist begår. I essän tar han det på djupt allvar. (I sin självbiografi Ett annat liv, beskriver han händelsen med större lätthet. Det är också intressant. Men tillbaka till essän.)
Enquist prövar sig fram, mellan partikelns position och hastighet. Ibland är det inte övertygande. Men det är hela tiden öppet, frågande. Ett envist borrande och cirklande, tills han når fram.
”Kanske är det människans personliga ansvar som får historien att hoppa till, som en gräshoppa, och ingenting är obönhörligt och historien har ingen vetenskaplighet eftersom vi inte låter oss förutsägas vetenskapligt; och då var det ändå så att Bohrs egendomliga kvanta och deras hopp och outgrundliga språng innehöll en moral.”
Ja, det är där han landar, i kraften hos den enskilde.
Men det är inte enkelt att komma dit. Den som tror sig göra rätt kan göra fel, som den danske kommunistledaren Aksel Larsen vars historia den senare delen av essän beskriver. Han som vill det goda men blir en förrädare.
Ändå, insisterar Enquist, måste man försöka.
Olle Svenning skriver så vackert i sin elegi över sin vän att Enquists författarskap tar sig an ”den som tvingats utstå smärtpunkternas lidande, 'uschlingen'; den man eller kvinna som behöver vår nåd, vår förståelse”. Enquist är själv en av dem, annars hade det inte gått.
Jag kände inte PO Enquist, men de senaste åren har hans författarskap hjälpt mig att tänka följande:
Det är tillåtet, även påbjudet, att tycka saker och samtidigt tvivla.
Att ta ställning innebär en stor risk för att man har fel, ändå måste det göras.
Att ta ansvar är att insistera på det orimliga i att vara en punkt trots att tiden är en flod, eller ett kosmiskt kaos.
Jag tänker på det som Enquists osäkerhetsprincip.
