En helig dandy

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2016-05-04 | Publicerad 2011-09-14

Clara Törnvall läser boken om artisten, konstnären – och den trasiga undantagsmänniskan Olle Ljungström

I Jag är både listig och stark skriver Bob Hansson att Olle Ljungström är ställföreträdande död. Ständigt uppstår nya rykten om att artisten, konstnären och den förre Reeperbahnsångaren, är döende. Att hans kropp slutligen klappat ihop efter år av alkohol- och drogmissbruk. Vännerna träffas på krogen och pratar oroligt. De älskar Olle.

Ernst Billgren skriver: ”Vi kan alla tacka vår lyckliga stjärna att han gör det tuffa jobbet åt oss.”

Vad gör Olle Ljungström åt oss? Han flyr, tackar nej till vardag, plikter och familj. Han är ställföreträdande utanför och ställföreträdande trasig. Ernst Billgren skriver att Olle sitter ”med korslagda ben, svävande en decimeter över golvet och uttalar det magiska ordet Ingenting”.

De beskriver honom så, som en helig dåre. En sådan som står Gud mycket nära, som denne vakar extra noga över. En som har ett intagande sätt och är omtyckt av alla. En Sebastian Flyte som kramar sin teddybjörn.
 

Olle Ljungström vinner fortfarande människorna var han än drar fram. De höjer upp honom, placerar honom i en egen sfär. Kanske för att de vet att de inte kan rädda honom. Kanske för att han representerar mod för dem. Han löper linan ut och gör sådant de bara överväger i tanken. Han vågar låta livet falla sönder.

Han avgiftades från heroin första gången när han var 27 år gammal, har druckit och knarkat i hela sitt liv. I boken, skriven av journalisten Elin Fredrikson, talar både han själv och vännerna öppet om missbruket. Metadonflaska på köksbordet, diabetesspruta i magen. Olle Ljungström säger att han just nu lever utan droger, men fortfarande är osäker på om ett nyktert liv är för tråkigt eller inte.

Jag är både listig och stark innehåller intervjuer, foton, teckningar, konst och sångtexter. Den är i coffee table-format, men omöjlig att lägga fram på ett soffbord.
 

Personen som framträder i boken är ålderslös, verkar ha varit färdig i princip från födseln. Från barndomens Svartsö och Vaxholm vittnar hans mamma om hur hon tidigt fick vänja sig vid att ständigt vara orolig. Vid femton års ålder hade han redan vuxit i sitt musikaliska uttryck.

Vid 50 ger han ut en bok med titeln lånad av björnen Baloo.

Han är den eviga dandyhjälten för sin generation, förbunden med ungdomstidens förhoppningar.

Här finns oemotståndliga rövarhistorier från efterfester på Jungfrugatan, i en lägenhet med luspanka bandmedlemmar som fixade vardagen med hjälp av snatteri, byteshandel, liftande, tjänster och gentjänster – ett bohemeri och drönarliv som inte längre är möjligt i vår topprenoverade, talsvarseffektiviserade nutid.

Med på Reeperbahns turnéer fanns en galen skotsk ljudtekniker som slog ner attackerande raggare med en kraftig ficklampa. Om nittiotalets solokarriär berättas förvånansvärt lite.
 

Det är en mycket sorglig bok. Fyllehistorierna tar upp fler sidor än konsten – det räcker som konstaterande. Och det spelar nästan ingen roll hur mycket det skrivs om Olle Ljungströms begåvning och Reeperbahn som inspiratörer och stilbildare. Metadonflaskan står där i alla fall.

Missbruk liknar varandra. Missbrukare liknar varandra. De vill alltid tala om socker och kaffe. Om att dessa också är beroendeframkallande, att det narkotikapolitiskt konsekventa därför vore att förbjuda även dem. Men utöver det faktum att människor sällan dör i kaffeöverdoser eller familjer splittras till följd av överkonsumtion av bridgeblandning, är missbrukarens missuppfattning att det är beroendet i sig som omgivningen fördömer. När det i själva verket är handlingarna som beroendet ger upphov till: Sveken. Lögnerna. Våldet.

Det handlar inte bara om att missbrukaren dör, det gör bergsklättrare, självmördare och motorcyklister också, utan om det som hinner ske innan.
 

Jag har två anhöriga som har supit ihjäl sig och jag tycker att missbrukare är tröttsamma. De tycker att de är aristokrater, att de är friare än oss andra som tankar bilen och amorterar på bostadslånet. När de i själva verket är berövade sin viljekraft.

Plocka ner honom från altaret, hjälp honom i stället, tänker jag när jag läser om Olle Ljungström. Men inte alla går att hjälpa, förstås. Och det är kanske ett okej liv att vara helig dåre och beundrad undantagsmänniska.

En enda vädjan finns i boken. Den kommer från vännen Joel Uhr och är befriande enkel: Olle, sluta kröka.

Kommentar: Den verkliga författaren göms i en fotnot

Jag är både listig och stark handlar om Olle Ljungström, men den är inte skriven av Olle Ljungström, som man lätt kan tro av bokens utformning. Boken bygger på intervjuer som Elin Fredrikson har gjort med Ljungström, intervjuer som hon sen förvandlat till – mycket fin – text. För detta oändligt tålamodskrävande arbete med den excentriske musikern och konstnären, får hon sitt namn i myrskrift i den så kallade kolofonen (där förlaget skriver tryckort etc).

När jag ringer Magnus Nygren på förlaget Nygren & Nygren, som producerat boken för Norstedts, för att fråga hur det kunde bli så här, får jag svaret att Elin Fredrikson ”bara skrivit texten”. Hon är ”skribent, inte författare”.

Det här inte bara falsk marknadsföring – vi ska tro att Olle Ljungström själv skrivit boken – det är också ett skandalöst försök att frånta en författare copyright till sin egen text. Dessutom öppnar den giriga hanteringen möjligheter till avtal som ligger långt bortom Författarförbundets rekommendationer: du är skribent, inte författare.

Det är viktigt för alla som nån gång i framtiden ingår i liknande bokprojekt, att Elin Fredriksson nu tagit strid med hjälp av en upphovsrättsjurist.

Anständigheten kräver att Nygren & Nygren och Norstedts gör om och gör rätt till nästa tryckning, för så här får man faktiskt inte göra.

Clara Törnvall

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln