Kulturkolossen och konsthögskolan
Ulrika Stahre om två institutioner med problem
I början av veckan kolliderade två nyheter från Stockholms konstvärld: Marianne Lindberg De Geer lämnade i protest det ängsliga och svårarbetade Kulturhuset, och personal på Kungliga konsthögskolan skickade en vädjan till Utbildningsdepartementet om att få sin arbetsplats granskad – ett brev som också följdes av ett pressmeddelande.
I ena delen av Stockholm avgår en chef i offentlighetens ljus. I den andra frodas tystnad och anonymitet.
Kulturinstitutioner är inte de bästa arbetsplatserna, det vet alla som är där. Det som skapar dynamiken och kreativiteten är också det som bygger konflikter: människor vars främsta merit är att kunna kritiskt granska världen och uttrycka sig, blir inklämda där deras personligheter helst ska strömlinjeformas. Där konstnärligheten bara blir ett hinder.
På Kulturhuset var sammanslagningen mer ett prestigeprojekt än en seriös omorganisering. En koloss blev till, en förvuxen teater där teaterns struktur förutsattes fungera även på andra håll. Ett uppenbart exempel är att man inte insåg att en konstnär som ställer ut sin egen konst inte är samma sak som en teaterchef som regisserar pjäser. Den första konst- och designchefen, Lindberg De Geer, kom uppenbart i kläm i ett helt feltänkt system.
Sjukskrivningar, hög personalomsättning, toppstyrning och locket på – det känns igen från en stor del av arbetslivet just nu och skälen är flera: ekonomisk åtstramning, en ökad grad av hierarkisering och svagare fackföreningar. Hårda nypor och auktoritet har blivit honnörsord vid chefstillsättningar.
När personalen på Mejan beskriver sin verklighet låter det som en mardröm: skolan ”präglas av en straffkultur där oliktänkande personal och kritiska studenter utsätts för repressalier.”
Sedan den korta debatten i våras angående internationaliseringen och Konstakademins plötsliga tillbakadragande av stipendier, har det varit ganska tyst. En stor del av kritiken både då och nu riktas direkt mot rektorn, Marta Cuzma, och hennes oförmåga att bidra till ett vettigt arbetsklimat. Men ett sådant kan inte vara en människas verk. Var är facket? Tystnaden är öronbedövande.
