Akademien har noll snobbfaktor

Klas Östergren berättar om hur han blev bra på att bygga hus och varför skrivandet inte blir lättare

När jag skrev ”Gentlemän” trodde jag att jag skrivit en sorglig tragedi om människor som går under. I stället var det många som uppfattade den som rolig och festlig, vilket gjorde mig besviken och sur”, säger Klas Östergren.

Klas Östergren skrev kultboken ”Gentlemen” när han var 23 år.

- Jag trodde mig veta en hel del om tillvaron.

I dag är författaren mer än dubbelt så gammal som den rastlöse unge man han en gång var.

Men den fascinerande berättelsen om bröderna Morgan fortsätter att leva sitt eget liv.

Senast aktuell som serie i SVT.

Sverirr Gudnason som Leo Morgon i ”Gentlemen och gangsters” på SVT

– Jag befann mig i Paris 1980 när den kom ut och förstod inte riktigt vilket genomslag den fick. Och det var väldigt bra.

Kanske bidrog det till att han inte drabbades av skrivkramp i likhet med många andra unga författare som inte lyckats komma igen efter ett litterärt genombrott.

– Men jag har en jävla själv­kritik som inte gör det lättare att skriva med åren, eftersom kunskaperna tilltar. Det man lär sig är att hantera sina tvivel.

Läser högt för publik

Klas Östergren ses numera som en av ikonerna i svenskt författarskap - en mycket sympatisk och lättsam ikon.

Han är medlem av Svenska Akademien och hans nyutgivna ”Samlade noveller” på 700 sidor har fått strålande recensioner.

– De säljer dessutom bra. Det är som en dröm. Jag har fått nya läsare. Novellsamlingar har alltid ansetts som svårsålda. Det är min förläggare Stephen Farran-Lee som ligger bakom projektet. Tanken att jag som författare skulle föreslå mitt förlag att göra något liknande är helt bisarr.

Klas Östergren använder sig av högläsning för att kontrollera att texten känns rätt.

– Jag har läst novellerna högt för publik. Då märker man direkt när publiken tappar koncentrationen och förstår att här ska tre rader kastas bort.

Alkoholhalten i hans berättelser har alltid varit hög. En återkommande gestalt är den ensamme, lite stukade mannen vid bardisken. Inte sällan med ekonomiska problem. Och händelserna utspelas ofta i Stockholmsmiljö.

Själv bor Klas Östergren på landet i ett hus som han själv byggt utanför Kivik.

– Jag slutade åka hem runt 1990. Det är tjugofem år sen. Min pappa kom från finsk arbetarklass och var en fantastisk snickare. Som yngsta barn fick jag bli hantlangare åt honom. Jag har lärt mig genom att fråga mig fram. Byggandet är inte helt olikt skrivandet. Där krävs en vision som inte är olik en vision av en byggnad. Men det blir aldrig som man tänkt sig.

Under årens lopp har han byggt en hel anläggning med lador, verkstäder, bostadshus och en ganska omfattande trädgård.

– Jag skulle ha svårt att leva helt utan trädgård. Jag är beroende av att kunna gå ut mitt i natten och lyssna på vinden.

”Akademien är ingen relikt”

Han har också behov av att varva intellektuellt och praktiskt arbete.

– När man skrivit en hel dag är det en ynnest att få laga mat till sin familj och förhoppningsvis få omedelbar uppskattning. För mig är det nödvändigt att odla den sidan av livet, att parera den enorma relativiteten och osäkerheten.

Klas Östergren har nu avverkat sitt första år som medlem av Svenska Akademien.

– Gruppen är inne i en bra period. Medlemmarna är vänliga och generösa med snobbfaktor noll.

Vi har haft många öppenhjärtiga diskussioner med avvikande åsikter. Och jag har insett att vi gör mycket mer än att dela ut pengar till Nobelpris och andra författare. Svenska Akademien är ingen relikt från 1700-talet.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln