Radiosatir med fingertoppskänsla
Anna Andersson älskar ”Utkantssverige” i P1
Jag älskar sommaren men avskyr sommartablåer, särskilt i P1. Nya röster i nya program, det rubbar mina cirklar och inte på ett bra sätt.
Men som alltid finns det undantag: Utkantssverige, vikarierande satirinslag i Godmorgon världen! på söndagar är otroligt bra.
I Utkantssverige behandlas aktuella svenska problem och debatter – ryska hackare, glesbygdsfrågor och PostNords kackiga pakethantering – och det är besvärande hur få grader man behöver vrida på sakerna för att det ska bli fullkomligt absurt. Som den tidigare traversföraren i Viljisjaur, som när stålverket lagts ned satsar på ”intellektuellt entreprenörskap” och startar en tankesmedja – ”jag har ju alltid varit något av en grubblare”.
Eller ”Polisen i mobilen”, där man i polisregion Utkant har outsourcat verksamheten till sociala medier: ”Man ringer in och i samma sekund som jag svarar så är jag ju på plats. Så att säga.”
Utkantssverige görs av det rutinerade satirikerparet Gertrud Larsson och Åsa Asptjärn. Programmen blir extra roliga av deras fingertoppskänsla för namn. Orterna heter sådant som Täcke och Verkshöjden och personerna till exempel Camilla Lampfot och – min personliga favorit – småflickorna Värpa och Ruva-Li. Inga har varit så bra på att hitta på namn sen Svenska Mad fanns.
Jag vill ha rapporter från Utkantssverige varje vecka, året om.
