Lärt och sekulärt i Eva ströms poesi
Publicerad 2013-03-15
Hon laddar detaljer med all världens skönhet och lidande
Alla tappra små humanister får ursäkta, men nu måste vi prata teologi en stund. Annars blir en av vårens bästa böcker alldeles obegriplig.
Eva Ströms förra bok var en lika liten som förströdd roman som sades handla om sekulariseringen. Men hennes författarskap har alltid gått i vågor, det svaga har följts snart av det starka. I dag kommer Utskuret ur ett större träd, en mäktig diktsamling skimrande av språkglädje och erfarenhet. Också denna bok har sekulariseringen i centrum men nu fylligt och mångtydigt gestaltad och insatt i ett stort tankens och sinnenas sammanhang.
Tron bleknar långsamt bort, men sekulariseringen är inget entydigt begrepp. Varje trosriktning lämnar efter sig en särskild smak. Varje människa sätter dessutom sina egna spår i processen. Hos Eva Ström finns utgångspunkten i en halvt luthersk, halvt katolsk tradition. Hon är en teologiskt bildad författare vars försvunna tro bör tas på största allvar. Rent litterärt anknyter hon öppet och kärleksfullt – nästan intill identifikationens gräns – till Birgitta Trotzig, vår största kristna diktare i modern tid.
Det sekulära får precis som tron försöka handskas med det råa livet, födandet och lidandet, kroppsligheten och de andliga upplevelserna. Eva Ström verkställer en mycket noggrann ateistisk avgjutning av den kristna världsbilden. I visst ljus kan man dock inte se skillnad på original och kopia, och jag tror att det är meningen. Hon markerar ständigt avstånd till religionen: ”Ord är ord, inte kött”, ”God is not great”, ”en förebedjerska utan Gud”. Men jag blir den här gången förundrad inför hennes vantro eftersom hennes centrala begrepp är inkarnationen, själva grunden för den kristna teologin.
Någon gång låter hon ordet ”inkarnation” betyda ”återfödelse” som i dikten om fadern som är en kärleksfull likbesiktning på 54 års avstånd. Men viktigare är den kristna innebörden av inkarnationen – Gud som blir människa, det heliga som tar materiell gestalt. Det finns en underbar text om Caravaggios målning av Narkissos vid källan där Eva Ström ser det heliga ta kropp i den unge mannens perfekt formade knäskål – vilken konstnär utom Caravaggio kan tänkas lägga blickpunkten i en bild på ett knä!
Så gör Eva Ström ofta: hon laddar detaljen med all världens skönhet och lidande: ”det heliga utanför varje port”. Läkaren i henne visar fram en stor kunskap för att inte säga upptagenhet av de biologiska förloppen, men hon ger dem en lyster som om vore de utflöden av det gudomliga. Två bilder ligger bredvid och över varandra – den ateistiska och den kristna – och båda behövs för att uppnå den tredimensionella effekten: ”religion och ateism lever intill varandra / strimmigt, som dold musik, etiskt, estetiskt”.
Något om innehållet: dagskrönika, resor till Rom och Donaubäckenet, en sommar- och en vinterdagbok, ett barns födelse, jordbävningen i Haiti, vargarna som sliter sönder sina byten i Yellowstone. Lysande enskildheter, ibland (men inte ofta) något som man kunde undvara.
Men över allt spelar det dubbla ljuset, trons och vantrons mångfärgade ljus: ”och gudarna som alla ber till, ateistiskt främmande / och nära, så att spott och saliv blandas i bönen”.
