Absurda rumäner som pendlar mellan myt och vardag
Publicerad 2013-09-27
Tre poesiböcker speglar en del av landets litterära klimat
Man ska inte tro att Rumänien är en avlägsen och obetydlig kulturprovins. Många av de stora konstnärerna på flera fält under 1900-talet – Tzara, Brancusi, Ionesco, Cioran – var rumäner i exil. Med sitt romanska språk i ryggsäcken var det naturligt för många att etablera sig i Frankrike.
Ett absurdistiskt drag tycks vara starkt i den rumänska traditionen – det brukar bli så i diktaturer. Det slår igenom också hos en prosaist som Mircea Cartarescu. Däremot är de tre samtida poeter jag läst knappast renläriga surrealister. Deras absurdism är mer jordnära och mindre doktrinär än så. De pendlar mellan myt och vardag. Tre poesiböcker kan naturligtvis inte ge en bild av ett lands litterära klimat. De blir små luckor in mot ett kollektivt medvetande där mycket ligger i skugga.
Det är lätt för både fältherrar och författare att förväxla seger med nederlag. Austerlitz och Waterloo blir Austerloo. Lite för fyndigt kanske, men Daniela Crasnarus Austerloo är en bra bok. Den visar vilka fantastiska byggen och sinnrika paradoxer som kan uppföras på ”en futtig rektangel av papper”. Hennes små allegorier är mångtydigare än vad genren egentligen tillåter; jag tror hon lärde sig bildernas kompression under diktaturens 70–tal. Hennes vemod har glimten i ögat. Det här är poesi man skulle kunna sätta i händerna på dem som aldrig läser dikt.
Marin Sorescu är en modern klassiker. Han har översatts flitigt till svenska, och den nya volymen Erratum till paradiset är översättaren Dan Shafrans sammanfattning av många års flit. Vad jag särkilt fäst mig vid är den stora svit som Sorescu skrev i början av 90-talet när han låg på sjukhus och visste att han skulle dö. Han dikterade den för sin hustru. Det tycks som om han här glömde bort allt det han lärt sig om poetisk form och skrev rakt in i det okända. Det är starka saker. Vi glömmer så lätt att otaliga andra gjort litteratur av döendet än den som senast hamnat på löpsedlarna. Christian Gidlund tillhörde en väldig tradition, och Marin Sorescu var en av dess bästa företrädare.
Gabriela Melinescus livslopp är dels rumänskt, dels svenskt. Hon etablerade sig i det poststalinistiska 70-talet tillsammans med sin man Nichita Stanescu, en av de moderna gudarna i rumänsk poesi. När hon bröt upp till Sverige 1977 hamnade hon i ett annat litterärt klimat där hennes mytskapande och religiöst infärgade språk sågs med djup skepsis. Efter diktaturens fall har hon återerövrat sitt hemland men också fortsatt skriva på svenska. När invandringens betydelse för svensk litteratur ska kartläggas blir hennes roll central. Hon gav oss ett stycke östeuropeisk erfarenhet att foga till vår egen.
I den nya boken (översatt denna gång) kallar hon sig åldring i ett bevingat Sverige. Känner vi igen oss, är vi så bevingade som hon vill ha oss? Har vi lika lätt som hon att omge oss med dessa sagolika väsen? I vilket fall som helst så är den migrerande litteraturen – Gabriela Melinescu är ett utmärkt exempel på den – en väg mot den nya världslitteraturen, den där alla språk och stilar får plats.
