Tomatstrejken visade vägen för migranterna

Petter Larsson

Petter Larsson om hur afrikanska tomatplockare i Italien började kämpa för sina rättigheter

Tomatplockaren Jacob korsar armarna över bröstet, tittar förmannen i ögonen och vägrar. Han har fått order om en långsammare plockmetod, som skulle försämra ackordet dramatiskt. Det var sommaren 2011 och den första strejken bland migrantarbetarna på de syditalienska fälten var ett faktum.

Man måste förstå den konkreta situationen. Arbetarna hämtas i gryningen och jobbar 10-12 timmar i stekande värme. Det ger kanske 35 euro. Från det dras pengar för transport och mat. Och nu ska lönen plötsligt i praktiken halveras.

Flera faktorer talade för uppror. I lägret hade de hundratals arbetarna kommit i kontakt med italienska aktivister, som fram tills nu helt fåfängt delat ut flygblad och informerat om fackliga rättigheter.

Nu stod aktivisterna redo att hjälpa till att förmedla kontakter med media och fackförbund, ordna stödfonder och konserter.

Just detta år fanns på fälten också ovanligt många tomatplockare som ännu inte riktigt vant sig, folk som levt länge i Italien, kanske jobbat på fabrik i norr, men blivit arbetslösa när den ekonomiska krisen slog till. De visste att de inte var fullständigt rättslösa.

Och plötsligt står Tom Joads spöke mitt ibland dem.

En av dem som hade något att jämföra med var Yvan Sagnet, som i Älska din dröm, berättar om denna den fackliga kampens urerfarenhet.

Den sedan barnsben fotbollstokige och därför Italien-frälste kameruniern hade landat en plats på universitetet i Turin. Släktingar och vänner hade skramlat till resa och ansökningskostnader – en livslång förpliktelse för Sagnet att betala av på. Mötet med det iskalla landet i norr, han fryser ständigt, raserar de romantiska illusionerna, men Sagnet pluggar på. Just denna sommar har han bommat ett par tentor och behöver desperat pengar. Därför hamnar han i tomatplockarlägret.

Sagnet är som klippt och skuren för att berätta historien för en europeisk publik. Han kommer ur den kamerunska medelklassen och utbildar sig till ingenjör. Hans blick blir vår blick. Och han har ordet i sin makt: de första två tredjedelarna av boken, innan ett slags framhastad redovisningsplikt tar överhand, är en ren njutning.

Den borde delas ut på fackliga kurser, men framför allt önskar jag att den lästes av de liberaler som påstår att Europas och Sveriges politiska val står mellan döda flyktingar i Medelhavet och sänkta löner här hemma.

Sagnets bok ger det solidariska svaret. Öppna gränser, men stenhårda krav på att migranterna ska ha samma lön som alla andra. Det finns inga skäl att tro att de skulle vara mindre intresserade av bra villkor än europeiska arbetare.

Och då är detta långt ifrån någon enkel solskenshistoria. Slitningarna mellan de strejkande är stor. En del smiter i väg för att jobba. Rykten om att strejkledarna skor sig själva exploderar titt som tätt. De får bättre sovplatser. Kanske fyller de också fickorna med stödpengar? Och vad vill egentligen aktivisterna? Jobbar de verkligen gratis? Vid något tillfälle får Sagnet rejält med stryk - av sina egna.

Hela tiden vilar hoten över lägret från korpralerna, mellanhänder till plantageägarna, som ser hela sin affärsidé hotad.

Och i slutändan bryts förstås strejken. Men inte utan att arbetarna flyttat fram sina positioner. Det är en seger, men som alltid en ofullständig seger. Den förändrade dem som deltog för alltid. Sagnet själv har övergivit ingenjörsplanerna och blivit facklig organisatör. Han lever i dag under dödshot.

Boken är ett vittnesmål om makten i vägran och på så vis en förberedelse för nästa konflikt. Den kommer, var så säkra. För människor som vet att de kan vinna, kommer att kämpa igen.