När döden är nära och minnena inte kan delas
Annie Reuterskiöld sätter ord på känslor utan att det blir banalt
Uppdaterad 2022-06-02 | Publicerad 2022-06-01
Jag minns min gammelmormor Erna, hon var bipolär men jag minns henne mest som en gammal tant med små ögon. När hon dog satte sig hela familjen i bilen för att åka upp till Lidköping. Min mamma sjöng på begravningen och min mormor grät. I förlängningen av hennes sorg grät mamma och sedan även jag. Jag tänkte, detta får aldrig hända henne. Men historien ska upprepa sig och när det sker ska jag vara nära.
Det lovar även Annie Reuterskiöld sin mamma och sig själv i början av pandemin 2020, när döden lurar bakom varje hörn. Annies mamma, Eva, har sedan tio år tillbaka varit sjuk i Alzheimers och efter att viruset har tagit sig in på äldreboendet försämras hennes hälsa avsevärt. I Reuterskiölds När du dör ska jag vara nära får vi följa dagboksanteckningarna från de första nyhetsnotiserna om det nya viruset, till mammans sista andetag.
Trots att Reuterskiöld har lång erfarenhet av politisk nyhetsjournalistik är detta tack och lov ingen ”coronabok” som försöker säga något om Sveriges strategi. Det är en vacker och sorglig skildring av en mamma och en dotter som vi kan läsa i framtiden när vi vill förstå hur vi hanterade döden de år vi inte fick vara nära. När minnena var den enda trösten.
Ömsom med smärta och ömsom med värme minns Annie varma sommarmiddagar, mammans nya män och längtan efter bekräftelse. Genom att fullständigt marineras i minnen försöker Annie förstå det som hennes mamma, på grund av sjukdomen, inte längre kommer ihåg. Reuterskiöld plockar fram ett sällsynt porträtt där kärleken inte alltid går att ta på, men heller aldrig försvinner.
Reuterskiöld sätter ord på känslor utan att det blir banalt. Att sitta med på betraktarens avbytarbänk är tungt men nödvändigt. ”Hon är min fågelunge nu” skriver Reuterskiöld. Rollerna i relationen är ombytta men känslorna inför en mamma som varit och är sjuk förblir desamma.
Mammans försämrade hälsa uppenbarar sig inte bara i ett fysiskt borttynande utan även i filosofiska frågeställningar. Vem är man utan sina minnen? Vad kan man kräva av någon som inte ens minns vem man är? Hur får man upprättelse av någon som inte kan sitt eget namn?
Det är smärtsamt att ta del av Annies erfarenheter även om hon aldrig skuldbelägger någon. Under ett år slutar hon att växa, läkaren säger att det är för att hennes mammas problem ligger på hennes axlar. Den vuxna Annie bokar tid hos en plastikkirurg eftersom resterna från en mamma som värderat utseende högt finns kvar. Under bokens gång ställer hon aldrig någon mot väggen utan befinner sig i ett sömlöst tillstånd som man ofta gör när man sörjer och den som sårat en inte längre kan säga förlåt.
