Ett alldeles för privat karaktärsmord
Yvonne Hirdmans bok om farmodern tappar bort hennes författargärning
Publicerad 2022-10-22
Maj Hirdman var en av de tidiga arbetarförfattarna och skrev – långt före autodidakterna – den första kvinnliga självbiografin i arbetarmiljö (Anna Holberg 1921). Hon var inte den allra första proletärförfattarinnan (det var Maria Sandel) och inget snille som Moa Martinson – men ändå intressant. Hennes make, Gunnar Hirdman, var en av folkbildningens pionjärer och lyckades i sitt arbete kombinera humanism och socialism i en gnistrande blandning.
Detta framgår dock inte i Yvonne Hirdmans märkliga biografi över sin farmor och farfar, Från de stora drömmarnas tid. Faktum är att Majs böcker – 17 till antalet – avhandlas på 20 rader. Gunnars många titlar och arbete för ABF får cirka två sidor. Det är besynnerligt med tanke på att både Maj och Gunnar är i det närmaste bortglömda utanför akademiska kretsar.
I stället koncentrerar sig Hirdman på en formativ period i Gunnars och Majs liv, mellan 1909 och 1918. Tidigt i boken kommer Maj till Stockholm: en piga från Dalarna med en eländig uppväxt bakom sig. I fickan har hon mammas potatisar och ett manus som hon är fast besluten att lämna till Bonniers, stadens finaste förlag.
Var får hon detta oerhörda självförtroende från? Ingen vet, och Hirdman gör knappt något försök att besvara frågan. Samtidigt jobbar Gunnar som smed i industrin. På dagarna sliter han ut kroppen och på kvällarna läser han Schopenhauer, Kant och Nietzsche i oljelampans sken. Även här finns ett gåtfullt självförtroende som inte blir genomlyst.
Från de stora drömmarnas tid är baserad på brev och skriven som biografins motsvarighet till en duett, med parets egna röster i centrum. På många sätt påminner den om Hirdmans mästerverk – brevbiografin Det tänkande hjärtat, om Gunnar och Alva Myrdal. Även där fick man syn på två brådmogna individer som läste Nietzsche och gurglade sig i övermänniskoideologi. Men till skillnad från Från de stora drömmarnas tid var Det tänkande hjärtat en facklitterär bildningsroman – paret växte upp och blev de stora samhällsreformatorer vi känner i dag. Berättelsen om paret Hirdman stannar i Majs och Gunnars omogna stadium; den förblir därför en halv bildningsroman.
Hirdman är nämligen ute efter något helt annat: att karaktärsmörda sin farmor. Maj var en självisk och oberäknelig människa, som utnyttjade Gunnar både emotionellt och ekonomiskt. Hirdman lägger till hiskeliga barndomsminnen av farmodern för att förstärka tesen. Mot slutet av boken förstår vi också att Majs narcissism ställde sig i vägen för författarskapet.
Jag ifrågasätter inte diagnosen och tycker att det är okej att ta heder och ära av en släkting – till och med en bortglömd kvinnlig arbetarförfattare. Men mordet får inte ske på det här sättet. Berättelsen känns alldeles för privat och insulär.
Dessutom visade skribenten Ewa Bergdahl nyligen (tidskriften Klass, nr 2 2021) att det finns en helt annan historia om Maj: en kvinna som aldrig fick skrivandet att gå ihop eftersom maken satsade mer på arbetarrörelsen än på familjen. Att Hirdman inte ens nämner detta gör att boken känns förmörkad – som om erinnyerna, hämndgudinnorna, dragit rätt igenom texten. En etterindränkt replik på en stor biografi – som aldrig blev skriven.
