Hyllningsskrift till en hetlevrad antinazist
Henrik Arnstads biografi över Ernst Wigforss är alltför sedelärande
Publicerad 2023-04-03
I tider av oro och missnöje söks ofta tröst i det förflutna. Där står guldåldern med tillhörande hjältar att (upp)finna; likt ett löfte om pånyttfödelse bara de ärorika exemplen efterlevs. Henrik Arnstads biografi ”Den förbannade optimisten Ernst Wigforss” bär många av det identitetsskapande dramats drag.
Författaren är vänstersinnad skribent med flera populärhistoriska verk bakom sig och en högljudd kritiker av dagens svenska höger i allmänhet och SD i synnerhet. Ernst Wigforss (1881–1977) var som socialdemokratisk finansminister under 1930- och 40-talen en av folkhemsprojektets huvudsakliga upphovsmän och aktiv antinazist. Att han lyfts fram av Arnstad som förebild är på så sätt föga förvånande, samtidigt som Wigforss genom sina gärningar givetvis är ett befogat biografiföremål i egen rätt.
På partikongressen 1932 befäste Wigforss den expansiva ekonomiska politiken som krismedicin, vilket visar att han noga följde och ibland föregrep tidens internationella idédebatt. I krigsårens samlingsregering stred Wigforss mot dem som önskade än mer eftergifter gentemot Tyskland, samtidigt som han med offensiv optimism arbetade fram det efterkrigsprogram som präglade rekordårens socialdemokratiska strävan efter full sysselsättning, höjd levnadsstandard och rättvis fördelning.
Arnstad vill teckna både brett och djupt, vilket är begripligt då en samlad skildring av Wigforss liv hittills har saknats. Detaljrikt berättas om uppväxtårens bokslukande i Halmstad, ointresset för politik och faderns konservativa orientering. Först i Lund, där Wigforss studerade och sedan disputerade i språkvetenskap, kom han i kontakt med socialdemokratin genom den intellektuella och radikala studentföreningen DYG (Den Yngre Gubben).
Arnstad menar att Wigforss var före sin tid, vilket mellan raderna – men föga diskret – blir ett sätt att förankra författarens egna ideologiska hållningar
Omfamnandet var dock inte omedelbart. Begrepp som rättvisa, människovärde, tolerans och demokrati – vilka gifte sig väl med hans kristna tro – var för Wigforss långt viktigare än marxistisk teori. Varför han efter existentiell vånda valde politiken framför akademien klarläggs aldrig riktigt.
Faktum är att människan Wigforss förblir förvånansvärt konturlös boken igenom. Det sägs att han kunde ha ett jävla temperament, men det är en stum iakttagelse, svår för läsaren att förnimma och förstå. Boken vilar väl tungt på huvudpersonens egen självbiografi i tre band och Arnstad använder sällan kompletterande källor för att fördjupa färgsättningen. Den kritiska distans som krävs för att komma någon nära med oberoendet i behåll saknas. Avståndskänslan förstärks av att språket slirar mellan tillkämpad litterär gestaltning och mallad uppsatsprosa.
Arnstad säger sig skriva inte bara en biografi över Wigforss utan ”även berättelsen om det moderna Sverige och den svenska demokratiska socialismens ideologi och historia – berättad i en internationell kontext”. Större författare har misslyckats med mindre.
Att använda stämningar i protagonistens samtid som förklarande återsken är en lika etablerad metod som att låta en iögonfallande individ visa vägen till en specifik tidsperiod. Arnstad gör ingetdera. I stället refereras – på samma gång för detaljerat och översiktligt – olika standardverk osorterat om allt från arbetarrörelsens tidigaste historia till Förintelsen.
Urvalet är otydligt och med tanke på Arnstads intresse för Wigforss ideologiska influenser förvånar det att Sten O Karlssons avhandling ”Det intelligenta samhället”, om socialdemokratins idéhistoria, saknas. Sådant förstärker intrycket av en rörig bok utan röd tråd. Att huvudpersonen oftast skildras ensidigt positivt lägger dessutom en misstänksamhetens skugga över biografiprojektet. Arnstad staplar superlativ, beskriver begeistrat Wigforss förmåga att foga samman ideologi och pragmatism, men är mer fåordig om maktspel och taktiska misslyckanden.
Inför valen 1928 och 1948 ställde exempelvis Wigforss till det för Socialdemokraterna med sina utspel om arvsskatt (”fattigdomen fördrages med jämnmod, då den delas av alla”) respektive stärkt demokratisk kontroll av handel och investeringar. I det senare fallet förvärrades situationen av en smutskastningskampanj orkestrerad av framstående näringslivsföreträdare; en intressant påminnelse om att hårda och hånfulla tongångar inte är ett nytt inslag i politiken.
Arnstad menar att Wigforss var före sin tid, vilket mellan raderna – men föga diskret – blir ett sätt att förankra författarens egna ideologiska hållningar. Wigforss kritik av tidens antisemitism binds samman med senmodern mångkulturalism och minoritetspolitik. På liknande vis dras en legitimerande linje från den intellektuelle socialdemokratens kristna tro till den vikt som stora delar av dagens vänster lägger vid värderings- och rättighetsfrågor.
Att kasta längtansfulla blickar mot en tid då politiken kunde vara visionär, anspråksfull och handlingskraftig – och där en avgående minister inte blev med styrelseuppdrag utan gladde sig åt möjligheten att skriva och tänka fritt – är en sak. Arnstads ryckiga resa längs tidsaxeln är något annat. Talande nog avslutas den med en pekoralpredikan om ett ”wigforsskt Pompeji” som underförstått behöver byggas upp på nytt. Det är en allt för sedelärande historia.
