Förlåt mig?

ANITA GOLDMAN om förövare, offer och försoningens möjligheter

En yrvaken, tidvis demagogisk och i det hela mycket vilsen debatt om kriminalvården har rasat denna sommar, föranledd av att några av landets "svåraste" brottslingar rymt från några av landets mest välbevakade fängelser. Det har talats om "slapphet" och om "hopplösa fall". Vad som definierar ett hopplöst fall har aldrig fastställts. Vilka är - som de kallades på det hospice där jag var volontär - "färdigbehandlade"? Hopplösa fall, som inget längre biter på.

Göran Rosenberg och Nils Ekdahl har i Dagens Nyheter försökt stämma i den "slut-med-daltet-våg" som nu far över det offentliga samtalet, men talar ändå om det nödvändiga straffet som måste till för "offrets upprättelse".

Frågan är om offret blir upprättat av att förövaren straffas. Finns det andra vägar för offret att gå? I en nyutkommen bok, Bone to pick, diskuterar Newsweek-redaktören och författaren Ellis Cose (han har bland annat skrivit den bästsäljande Envy of the world), förlåtelse, försoning, förlikning, gottgörelse och hämnd.

Det är en mycket hoppfull bok, trots att Cose tar upp de värsta exemplen på politiska övergrepp i internationella konflikter, rasistiskt våld och individuella kriminella handlingar. Men exemplen på hur kreativt såväl nationer, förtryckta minoriteter och individer handskas med dessa fruktansvärda trauman är minst sagt hoppingivande. Ingen människa är någonsin "färdigbehandlad", inget fall är hopplöst, försoning är alltid en möjlighet, även sedan det outsägligt onda har skett.

Det är uppenbart att en dramatisk förskjutning av globala mått är på gång rörande människors sätt att förhålla sig till övergrepp, till offer och förövare. Under de senaste åren, påpekar Cose, har vi bevittnat en "epidemi av förlåtelse". Den polske presidenten och en grupp polska biskopar har bett om ursäkt för en massaker av judar år 1941. Premiärministern i Nya Zeeland har bett om ursäkt för införseln av spanska sjukan i Västra Samoa 1918. Den kanadensiska regeringen har bett om ursäkt för sina övergrepp mot ursprungsbefolkningen. President Clinton bad om ursäkt för Tuskegee-tragedin då man lät svarta amerikanska män dö av syfilis för att kunna studera sjukdomens alla stadier. I Sverige har vi konfronterats med tvångssteriliseringar och övergrepp mot resandefolk och zigenare. I Japan och Korea har de kvinnor som hölls som sexslavar under andra världskriget kunnat tala ut först nu.

Den brittiske premiärministern Tony Blair skrev ett brev där han uttryckte sin sorg över den miljon irländare som dog i det som kallas potatissvälten på 1840-talet: "Att en miljon människor skulle behöva dö i vad som då var den rikaste och mäktigaste nationen i världen är något som fortfarande är smärtsamt att tänka på i dag". Brevet blev mycket uppmärksammat på Irland, det diskuterades i klubbar och pubar, "det gjorde en skillnad", säger Irlands före detta president Mary Robinson.

Varför påverkar det människor att motta en ursäkt för något som skedde för hundrafemtio år sedan? Varför kräver ursprungsbefolkningar världen över ursäkter och gottgörande för övergrepp som skedde för mycket länge sedan? Varför är vissa svarta amerikaner besatta av idén att USA bör betala gottgörelse för slaveriet? Varför insisterar människor på att minnet av Förintelsen måste hållas levande?

Man brukar säga att minnet måste hållas levande för att fungera avskräckande på framtiden. En annan anledning är att minnet ändå lever. Vi har i dag en långt djupare insikt än tidigare i hur trauman ärvs från generation till generation. Uttryck som andra- och tredjegenerationens drabbade är i dag allmänt accepterade. I många fall har heller aldrig offren eller deras avkomma fått upprättelse och ekonomisk gottgörelse.

Att etablera vad som faktiskt skett, att återupprätta minnet är första steget. Det gäller inte endast att etablera fakta, utan även att komma överens om vad dessa fakta betyder. Eftersom människor har en tendens att - trots allt! - se världen som en rättvis plats, utgår lidande människor ofta från att de på något sätt förtjänar sitt lidande. De ser sitt lidande som Guds straff. När förövaren tar ansvar för sina handlingar genom att redogöra för dem är detta ett steg i processen som kan hela. En ursäkt är ytterligare ett steg. Förlåtelse är ett möjligt tredje steg.

Förlåtelse kan, menar Cose, upplevas som ett återupprättande av en moralisk ordning.

Men att processen inte är enkel förstår man när man följer med i Coses djupdykning i några av de senare årens sannings- och försoningskommissioner i världen (det finns inte mindre än tjugofem sådana i världen just nu, bland annat en i östra Timor, en i Peru och den mest kända av dem alla: den sydafrikanska.) Cose redovisar den myckna kritiken av den sydafrikanska sanningskommissionen, en kritik som vi sällan får höra utomlands. Kommissionen gav förövarna straffrihet men var mycket långsam med att ge någon form av ekonomisk gottgörelse för offren. Relativt få vita människor - förutom de anklagade förövarna - tog del av processen. Det var i mycket svarta människor som lyssnade på sanningen om det egna förtrycket. Men de vita ville fortfarande inte veta.

Det är i diskussionen om förlåtelse som boken riktigt bränner till. Cose citerar ofta Robert Enright, en av ledarna för en ny psykologisk skola i USA som aktivt arbetar med förlåtelse. Där ser man förlåtelse som en väg till personlig frihet, ett sätt att tillbakavisa och göra upp med den självpålagda etiketten som offer, vilket ofta tjänar till att förstärka offeridentiteten. Genom förlåtelse kan man finna vägen ut ur den "den själsförstörande labyrint" som vreden och förbittring kastat en i. Ja, faktiskt leder praktiserandet av förlåtelse till lägre blodtryck och ett tillfrisknande från andra psykiska och mentala sjukdomstillstånd som kan härröras från kronisk vrede. Förlåtelse är ett paradoxalt fenomen: det är en handling som stammar från osjälviskhet, men vars främsta förmånstagare är en själv.

Det är ingen lättköpt förlåtelse Cose syftar på. Alla de offer Cose ger som exempel, har utsatts för de värsta oförrätter. Han berättar till exempel om Colleen Kelly vars bror dog i 11 september-attacken. Hon minns att hennes första tanke var "Förlåt dem Herre, för de vet inte vad det gör". Hon insåg att tanken var absurd, eftersom dådet var planerat i detalj och förövarna mycket tydligt demonstrerat att de visste vad de gjorde. Ändå kom Kellys första reaktion att bli normgivande för fortsättningen. "Dessa terrorister hade tagit min bror", sa hon, "och jag tänkte inte låta dem ta något mer". Kelly blev en av grundarna av September Eleventh Families for Peaceful Tomorrows. Familjerna har försökt att hedra sina mördade närstående genom att fördöma hämnd och våld. De besökte Irak när USA förberedde attacken på landet och de har mött modern till en av terroristerna för att försöka starta en dialog om försoning.

I Texas - där dödsstraffet utdöms mer än i någon annan stat i USA - finns ett fängelseprojekt, Broar för Livet, där brottsoffer eller närstående till brottsoffer (till exempel föräldrar till mördade ungdomar) under en tolvveckorsperiod talar med de intagna. Genom att berätta hur brotten påverkat dem, hjälper de förövarna att inse den skada de åsamkat.

När man tagit del av de skakande och rörande vittnesmålen, önskar man att något liknande skulle komma till stånd i Sverige. Men då dessa offer och förövare-möten bygger på individuella initiativ och är baserat på kristen tro - båda mycket osvenska företeelser - kan vi knappast förvänta oss att se sådana initiativ här. Då är risken större att vi snart får se ett nytt superfängelse, som resultat av en ytlig och demagogisk debatt.

Samhälle

Anita Goldman