VAR GÅR GRÄNSEN?

MARIA BERGOM LARSSON läser om Fadimes dödsdömda individualitet

helskärm

Vad är det som får en far att döda sitt barn - för att rädda sin heder? Vad är det som får en mor att vittna till förmån för den man som mördat hennes barn - för hederns skull? Hur kan det att döda sitt barn bli en utväg? "Den enda lösningen", sade pappan vid rättegången. "Problemet är slut nu."

Så inleder den norska antropologen Unni Wikan sin viktiga bok En fråga om heder. Utgångspunkten är mordet på Fadime den 21 januari 2002, men hennes diskussion omfattar andra omskrivna så kallade hedersmord på döttrar och systrar i Norge och Sverige, och hela den bakomliggande föreställningsvärld som lever inom vissa invandrargrupper från Mellanöstern, Afrika och Asien.

"Kurdisk kvinna mördad" löd rubrikerna efter mordet på Fadime. Det kunde också ha hetat "Svensk kvinna mördad i hedersmord". Hade problemet då blivit mer berörande och fasansfullt? Svenska kvinnor mördas hela tiden av män! Men skillnaden är att de inte hyllas som hjältar av manskollektivet och får mildare straff.

I det svenska välfärdssamhället präglat av jämställdhet och respekt för de mänskliga rättigheterna lever sida vid sida isolerade öar av helt andra värderingar där i extrema fall mord på kvinnor hyllas och betraktas som hedersamt.

Unni Wikan vill förstå. Hon ställer frågor som kräver svar. Hur ska vi förhålla oss till det faktum att vissa svenska medborgare anser "svenskhet" vara ett brott som det är dödsstraff på - för flickor? frågar hon. Fadimes bror var förlovad och sambo med en svensk flicka. När Fadime krävde samma rättighet och förlovade sig med sin Patrik misshandlade brodern henne och hotade henne till livet. Det som var oproblematiskt för honom kostade till sist Fadime livet.

Vem bör få komma i åtnjutande av de värden som välfärdsstaten bygger på såsom frihet och jämlikhet? Var går gränsen för kulturell tolerans? Hur ska en integration av invandrare se ut som inte bara handlar om rätten till arbete utan delade värderingar, delat språk och samhälle? I varje fall respekt för det lands värderingar som man tänker sig att stanna i. Hur ska man ställa sig till att svenska flickor betraktas som horor i dessa invandrargrupper? Familjen Sahindal hade bott tjugo år i Sverige, men mamman hade aldrig arbetat utanför familjen och kunde inte ett ord svenska och pappan behövde tolk vid rättegången.

Unni Wikan väjer inte för de frågor som det ofta varit ett tassande runt i rädsla för att rasistiska högerextrema grupper ska vädra morgonluft. Hon vill förstå den kultur som kan leda till hedersmord, inte bara fördöma. Hennes analys är enastående i sitt försök att belysa de mekanismer som har lett fram till dessa tragedier och alla de inblandades strategier för att hantera och lösa konflikten. En fråga om heder avslutas med ett klargörande efterord av Arne Ruth som ytterligare sätter fokus på problemen kring integration och kultur.

Amnesty International beräknar antalet hedersmord i världen till cirka 5 000 varje år. Några exempel: i Jordanien, ett föregångsland i bekämpningen av hedersmord, beräknas antalet vara 25 varje år. I Egypten med 68 miljoner invånare hade 1995 52 kvinnor mördats i hedersmord, i Yemen är problemet mycket allvarligt, 400 mord, i Israel 40 kvinnor, alla palestinier, både kristna och muslimer. I Pakistan är siffrorna skrämmande, här tros flera tusen kvinnor dödas varje år i hedersrelaterade mord, enligt Amnesty. Turkiet har också växande problem, minst 200 dödade varje år, en siffra som stiger med ökad inflyttning till städerna där unga flickor får bättre utbildning och kräver ett modernt fritt liv.

Först och främst, hedersmord är ingen exklusiv muslimsk företeelse, hävdar Unni Wikan. De återfinns också i Latinamerika och i Indien. Det finns till exempel ingen sanktion i Koranen. Samtidigt är det svårt att inte se att de flesta länder där hedersrelaterade mord förekommer är muslimska och är sanktionerade i lagstiftningen som förmildrande omständighet.

Ofta förstärks traditionella värderingar i exil genom behovet att bevara gränserna för den etniska gruppen. Många invandrarmiljöer i Europa är starkt förankrade i en flera århundraden gammal bykultur förstärkt av fundamentalisternas frammarsch. En patriarkal klanstruktur som gör kvinnor till mäns egendom gör att priset för kvinnors inträde i moderniteten är blod. Genom att kalla det "kultur" har man givit sederna legitimitet i samhället i stort, menar Unni Wikan, och inte sett att kvinnor och barn ofta fått betala ett högt pris. Kön och klass försvinner i detta betraktelsesätt och kultur kommer att stå för bevarande av kollektiva särartsdrömmar som inte respekterar medborgerliga rättigheter för kvinnor och där kontrollen av kvinnorna är avgörande för klanens bestånd.

Två system för sexuell organisering står mot varandra: det patriarkala fokuserat på fortplantning och familjebildning, och det moderna som bygger på kärlek och fritt val. I det första är äktenskapet en ekonomisk överenskommelse mellan mannens familj och kvinnans. I avtalet ingår kvinnans orörda kropp och oskuld som en del i affärskontraktet, samt hans rätt att disponera över hennes obetalda arbete. I den orörda mödomen sitter inte bara familjens ekonomi, utan männens heder i hela klanen. Det mest extrema uttrycket för denna kvinnosyn är den kvinnliga könsstympningen som garanterar kvinnan som mannens exklusiva egendom.

Ett annat är slöjan som tecken på kvinnlig underordning. Mot denna bakgrund är till exempel diskussionen kring rätten att bära slöja i skolan inte så självklar som det först kan tyckas.

Den moderna modellen för sexuellt samliv är grundad på individualitet, inte på kollektivet, på självförverkligande och tillfreds- ställelse, den är inte i första hand baserad på fortplantning utan på erotisk kärlek mellan självständiga och fria individer. Det centrala är inte det äktenskapliga kontraktet utan förhållandet mellan två individer som valt varandra. Så beskriver ordföranden för föreningen Kvinnors rätt Haideh Daragah konflikten.

När ett hedersmord som Fadimes exploderar kolliderar de två systemen. Fadime väljer den kärleksbaserade individuella modellen. Med detta underkänner hon det liv i ett av föräldrarna uppgjort äktenskap som blivit henne förutbestämt. Samtidigt berövar hon männen i klanen den vara som skulle levereras i fullgott skick till mannen i den andra familjen (eller i samma klan eftersom kusinäktenskap är vanliga). Om en gren på släktträdet var vissen och död skär man av den, så som en av familjens män uttryckte saken. Fadime hade ingen rätt till ett individuellt liv. I förlängningen drabbar samma utstötning naturligtvis homosexuella vars relationer enbart är grundade i kärlek och inte i fortplantning. Katolska kyrkans fördömande av homosexualitet har samma bakgrund.

Unni Wikan citerar den tyske filosofen Ernst Blochs definition av individualitet, "den som vägrar ta på sig uniform". Fadime vägrade, hon hävdade individens rättigheter mot kollektivets. Hon ville själv välja kärlekspartner, utbildning, vänner - hon ville leva som en modern kvinna. För infödda svenska kvinnor är detta i dag en självklarhet. Också för kvinnor ur invandrarmiljöer borde exilen vara en självklar rättighet undan mansförtrycket i sin släkt.

Unni Wikan menar att heder är en ägodel förbehållen männen i kollektivet. Hedern är kopplad till familjebildningen och bärs kollektivt. Män kan drabbas av vanheder om kvinnorna i deras klan bryter mot hedersbegreppet. Kvinnor kan inte förlora hedern, de är antingen rena eller drabbade av skam. Blir de erotiskt självständiga förlorar de sin renhet, blir horor och stöts ut ur gemenskapen. Det var detta Fadime inte stod ut med. Hon längtade efter sin familj. Hon förstod inte att hennes exil från familjen var definitiv, hon sökte i hemlighet kontakt med mamman och systrarna vilket blev hennes död.

Unni Wikan visar hur mamman, vars försvar i rätten tycktes som ett yttersta svek mot den mördade dottern, i själva verket försökte finna strategier för att förhindra en katastrof. En var exilen från släkten, emotionellt och geografiskt. Fadime skulle aldrig få återvända till det Uppsala där hon växt upp. En annan, som tyst överenskommelse, tycktes vara tystnaden. När Fadime såg offentligheten som ett skydd mot männen i familjen lämnade hon samtidigt ut dem åt skammen. Wikan ägnar stort utrymme åt mediernas dubbla roll som både skydd mot släkten och det som till sist dömde henne i familjens ögon. Offentliggörandet av vanhedern blev inte verklig förrän familjekonflikten blivit känd i media. Det är när "skammen blir offentlig som den måste "tvättas" bort".

Efter Fadime har det blivit tyst. Men fortfarande lever hundratals kvinnor i Sverige under hot om hedersrelaterat våld. Länsstyrelsen i Värmland uppskattar att ett femtiotal kvinnor är hotade. I Stockholm är antalet flickor som sökt hjälp hos socialtjänsten för hot och våld mellan 100 och 300. Mörkertalet anses vara mycket stort.

Samhälle

Maria Bergom Larsson