Pusseldeckare som väcker misstankar
Publicerad 2014-04-25
In i labyrinten Sigge Eklunds första ickesjälvbiografiska roman
Flickan Magda försvinner från sitt rum en majkväll medan föräldrarna är på restaurang. Pappan, förläggaren Martin Frost, är fortfarande anklagad när Sigge Eklunds första icke-självbiografiska roman In i labyrinten tar sin början. Genom fyra perspektiv och återblickar på händelserna som leder fram till Magdas försvinnande rullar Eklund metodiskt upp en historia rik på dramatik. Precis som i en klassisk pusseldeckare får läsaren ständigt nya ledtrådar, rollfigurernas berättelser vävs ihop och jakten på gåtans lösning är lika beroendeframkallande som i en amerikansk deckarserie à la True detective.
För mitt inre ser jag whiteboarden där de olika tidslinjerna ritas upp och binds ihop, vävs till en snillrik intrig. Men snart letar sig de psykologiska anspråken upp på den där whiteboarden också, och det gör något märkligt med läsningen när det hela tiden poppar upp bilder av utvecklingsscheman och karaktärsbeskrivningar på post-it-lappar.
Delvis beror det på den överdrivna självmedvetenheten hos rollfigurerna, hur de tänker fram sig själva som i punktform. Som den rationella läkarkvinnan Åsa, Magdas mor. Redan i första kapitlet hinner hon reflektera över hur hon influerats av Alice Miller, hur intressant det var att ha sex första gången med sin man (ingen penetration, bara formulerade fantasier), hur hon en gång fått Magdas lärare att hulka av gråt. Som vanligt när naturvetenskapligt intresserade kvinnor skildras i kulturen är hon känslomässigt handikappad och kontrollfreakig till den grad att hon skäms över sin egen förlossning.
Eller den unga redaktören Tom. Misslyckad it-entrepenör, streber, dyrkar Martin med eventuellt erotisk intensitet. Hans misslyckade förhållande med dj:n/poeten Katja innehåller förstås konflikten om barn/inte barn och hon nojar över att han påminner henne om hennes pappa.
Ambitionen att pressa in djup och komplexitet i det filmiska pusslet ligger som en irriterande hinna över romanen eftersom ingen egentlig gestaltning sker. Det är som om Eklund tror att människor bara är summan av sina delar, och redovisas de så uppstår liv automatiskt. Så han låter texten krylla av pseudopsykologiska insikter av typen ”Det är väl naturligt, antar hon, det sker väl i de flesta förhållanden, att man förr eller senare utvecklar ett mindre förakt för svärföräldrarna eftersom det är de som skadat ens partner.”
Men att redogöra för förakt är inte att känna det, och lika imponerad som jag är över storyns struktur, lika sömnig blir jag av missionerandet av terapeutiska teorier. Jag blir misstänksam mot berättaren, börjar fundera över hur tvåan på Kungsholmen rimmar med Tom och Katjas bakgrunder, och varför de har bil. Och hur går hans plötsliga anställning (inklusive eget rum!) och avskedande på det stora förlaget på Sveavägen ihop med LAS-reglerna?
Problemet med att eftersträva realism är att ska referenser till Spy bar funka måste också personerna som möts där funka. Som det är nu blir de bara nödvändiga beståndsdelar för en underhållande deckargåta.
